Säsongens fjärde lopp stod på programmet i söndags, den tyska cykelcupen stannade i Leipzig. Laget är fortfarande på väg mot framgång, Patrick Hanhart vann den korta distansen och laget vann även lagmästerskapet. Manuela kommer tvåa på långdistansen och försvarar den gula tröjan! Marion Wittler vinner också i sin åldersklass. Den här gången rapporterar Andreas Lischka och Jürgen om sina mycket personliga lopp Adlig medhjälpare Glipa.
Kort avstånd
Förberedelserna började på lördagen: 7, kollade utrustningen, packade våra väskor för då var det dags för mig och mina lagkamrater Patrick, Pascal, Matthias och Cosima att stuva undan utrustningen och ta oss till Leipzig. Det var trots allt drygt 00 kilometer som skulle tillryggaläggas för att komma dit.
Am Gamla nöjesfält När vi kom till Leipzig gick vi först för att dela ut starthandlingarna innan vi checkade in på hotellet. På kvällen diskuterade vi racingtaktiken för nästa dag över middag tillsammans.
På söndagen fick vi gå upp tidigt. Startuppställningen var 8:45. Jag mådde inte alls bra. Jag hade ont i magen. Jag kanske borde ha skippat pastan till frukost.
Med start omgående klockan 9:00 lämnade vi staden neutraliserade. Under loppets gång inträffade upprepade krascher rakt framför mig i vindkanten. Däremot förbättrades magkänslan efter varje körd kilometer.
Vi kunde avvärja alla attacker under loppet och gick till attack de sista kilometrarna. Detta resulterade i en peloton på 20 ryttare. Patrick, Pascal och jag låg längst fram så vi satte farten till 1000 meter från mål. Mina ben kändes faktiskt ganska bra, så jag ville ge Patrick en spurt. Tyvärr kom jag inte i position och kunde bara bidra till lagrankingen. Det här loppet i Leipzig är en av mina personliga favoriter eftersom det är välorganiserat och säkrat.
I slutet av dagen gick jag stolt upp på pallen för att fira andraplatsen i min åldersgrupp. Men det grädde på moset var lagets seger.
Lång distans
Sedan Manuela det Gul tröja den totala rankingen i GCC var det såklart viktigt för oss att försvara det – även om vi inte hade loppet i Leipzig i vår årsplanering.
Så Manuela fick resa till Berlin dagen innan en planerad skolresa, Felix efter landning från träningen på Mallorca och jag fick resa till Leipzig på lördagen efter ett kundevenemang.
Vi var på hotellet mellan 18 och 1.30 och kom överens om att träffas för frukost klockan 7. På morgonen fanns starthandlingarna som Manuela hade fått i sista minuten kvällen innan!
Under frukosten diskuterade vi vår taktik. Sedan gick vi mot starten. Där bestämde vi oss för DT-Swiss-hjulen med de platta fälgarna eftersom det var ganska stormigt ute. Alla visste att det skulle bli tuffa 125 kilometer.
Startsignalen gavs vid 9:30 skarpt och vi lämnade Leipzig med ett genomsnittligt avstånd per timme på nästan 50 kilometer. Fältet krympte därför snabbt. Jag hade problem med att ta mig runt de långsammare förarna för att hänga med i fältet.
Manuela höll sig självsäkert i den första tredjedelen, Felix tog henne lite ur vinden när det behövdes och jag var beväpnad med Hutchinson reservdäck, en pump och verktyg: vagnen för levande material för att säkerställa att Manuela definitivt klarade målet!
Efter ungefär halva sträckan var bara två kvinnor kvar i fältet. Eftersom jag körde längre bak i fältet för att kunna reagera om Manuela hade tekniska problem fick jag upprepade gånger täta hålen som orsakades av den starka vinden i fältet.
I Leipzig var det väldigt hektiskt de sista 5 kilometerna. Alla ville framåt. Jag hade dock gjort mitt jobb och kunde i lugn och ro se finalen bakifrån, tyvärr gick Manuela i vinden lite för tidigt under sprinten och så kunde Katharina spurta förbi henne 100 meter innan mål! De Gul tröja Manuela kunde fortfarande försvara sig!