Den första tredjedelen av den tyska cykelcupen var över efter loppet på Hockenheimring, så vi förtjänade en tre veckors paus från tävlingen. Vi har alla använt denna paus för att träna mycket, för att tävla hemma eller för att sköta familje- eller professionella skyldigheter. Tiden flög iväg och nu var det dags igen – GCC-loppet i Schleiz bjöd in.
Så fort vi kom på lördagen kunde man se hur glada de flesta var över att racing var igång igen. Vi tog vara på det fina vädret och slog ut den nymarkerade rutten. Arrangörerna gjorde ett bra jobb, den nya rutten var inbjudande och erbjöd rätt sträckor för alla typer av förare. De 42 kilometerna som skulle genomföras per varv ledde oss mest över små böljande vägar som
lovade att bli brantare för varje varv. Efter den lugna turen diskuterade vi banans individuella lutningar och svårigheter i detalj med vår lokala förare Bernd. Vi kom snabbt överens om att med den här tekniska vägen är det viktigaste att alltid ligga längst fram i fältet för att undvika fall och kunna parera attacker.
Efter en sådan resa är man hungrig, så vi använde oss av insidertipsen från vår Bernd igen och befann oss på en trevlig italiensk restaurang. Sedan en glass till och sedan iväg till hotellet. Självklart får man inte sova tidigt under pågående VM. Men även i en fotbollsmatch, hur spännande som helst, faller man någon gång
Blunda när ett cykellopp som Schleiz är planerat till nästa dag.
Så nästa morgon var vi fortfarande lite sömniga i starten, men vi var väldigt motiverade att upprepa förra årets framgång med Daniel. Vi var tydligen inte ensamma om taktiken att köra längst fram i planen redan från start, de andra stora lagen försökte också vara först med att svänga in på de smala gatorna. Den logiska konsekvensen av denna körstil var en fasansfull fart från start och efter bara några kilometer började fältet sakta att smulas sönder.
Strax före slutet av det första av tre varv bildades dagens avgörande grupp på ruttens brantaste del. Vi var väl representerade med tre förare, men var ändå fler än Strassacker och Bürstner-Dümo (fyra förare vardera). Men eftersom Daniel hade gjort kopplingen till gruppen i jämförelse med sin direkta motståndare Sandro Kühmel i kampen om den totala rankingen, från denna tidpunkt stod Christian och jag i trots.
Undermåliga, fortkörning tillkännagavs. Vårt mål var att låta gruppen bestå och få Daniel i topp tre.
Efter ett tag kom Strassacker-teamet till vår hjälp och tog över en del av ledningsarbetet, då de såg sin chans att lyckas i lagklassificeringen. Bürstner-Dümo höll skickligt tillbaka, eftersom de inte hade någon fördel med att utöka hålet till Sandro Kühmel. Under tiden tog han och hans kvarvarande medhjälpare över ledningen i huvudfältet och hoppades kunna täppa igen det ständigt växande gapet.
Den avgörande delen av loppet började på sista varvet. Florian Vrecko (Strassacker) attackerade cirka 20 kilometer från mållinjen och Christian och jag bestämde oss för att släppa honom, då vi hoppades stoppa Strassacker-laget från att attackera sin egen man igen. Planen fungerade. Trots att vi gav upp drömmen om att vinna dagen höll resten av gruppen ihop och Daniels chanser att spurta upp på pallen ökade för varje meter vi kom närmare mållinjen.
När vi svängde in på hemsträckan bestod gruppen fortfarande av 10 män som förföljde varandra upp till 200 meter från linjen. I spurten behövde Daniel bara erkänna sig besegrad mot Marek Bosniatzki, segraren från Leipzig, som kunde rädda ännu fler reserver. Med tredjeplatsen för Daniel har vi nått vårt mål och Daniel fick den gula i Schleiz
Tar av den totala ledartröjan från Sandro Kühmels axlar. Vi utökade också vår ledning i lagklassificeringen, så sammantaget blev det en mycket lyckad och trevlig tävlingshelg.
Nu fortsätter vi om 12 dagar i Baunatal, där ett nytt lopp i serien väntar oss.
Tills dess alla bästa och bästa hälsningar,
Din Fredrik.