(Stads)människor har alltid sökt och hittat en balans i vardagen i naturen. Rörelseformerna har förändrats eller differentierats. Och så idag vandrar, cyklar eller cyklar människor genom landsbygden för att tillfredsställa sitt behov av avkoppling, natur och motion.
Tyvärr orsakar de olika formerna av rörelse när man möter varandra också konflikter. Anklagelsen om att mountainbikecyklister stör vandrare och förstör naturmiljön har nyligen väckts. Tre redaktörer för pressedienst-Fahrrad tar ställning till detta och vädjar om mer hänsyn bland skogsbrukare istället för totala fientligheter och förbud.
Av äpplen och päron och oblandade diskurser
av Gunnar Fehlau, vd för pressedienst-Fahrrad
Scenariot är stereotypt: stadsbor i vandringskängor som söker avkoppling och lugn känner sig störda av sportiga mountainbikecyklister i skogen och påpekar hur skadligt cykling är för naturen och djurlivet. Hennes klagomål till den lokala förvaltningen utökas sedan till att även omfatta det faktum att körning i skogen ibland är olaglig.
Som mountainbikecyklist diskuterar jag gärna i vilken utsträckning mitt sätt att använda skogen stör andra skogsbesökare. Som mountainbikecyklist gillar jag också att engagera mig i en diskussion om typen och omfattningen av eventuella miljöföroreningar som orsakas av hur jag använder skogen. Som mountainbikecyklist underkastar jag mig naturligtvis maktdelningen i vår demokrati.
Men det är tre olika diskussioner som inte får blandas ihop: Jag kan köra lagligt och störa vandrare utan att skada miljön. Jag kan resa illegalt utan att skada naturen eller störa andra som söker avkoppling.
Så, vilket ämne börjar vi med? Ostörd rekreation, miljöföroreningar eller laglighet? En sak i taget – och snart hittar vi lösningar till allas bästa. Vi är (ömsesidigt) skyldiga varandra den här typen av diskussion, för jag cyklar trots allt för att använda skogen på mitt sätt (dvs hemifrån till leden), medan ett stort antal vandrare kör till skogskanten med bil. Och mot markskadorna på en skördare i skogen är MTB-däck de berömda jordnötterna. Hur står det så vackert i Bibeln? Låt den som är utan synd kasta den första stenen...
Personligt ansvar istället för klanansvar
av H. David Koßmann, redaktör på pressedienst- Fahrrad
Grunden i diskussionen om mountainbikes i skogen är lokal rekreation. För det första har alla rätt till det, oavsett om hon joggar, han går eller hon cyklar.
Det som stör mig mest är myndigheternas och medias odifferentierade argumentation om mountainbikecyklister, eftersom det leder till klanfängelse. Men som överallt annars finns det egoister bland mountainbikecyklister och allmännyttiga. Det är billigt och polemiskt att sluta sig till allt från individer. Mountainbikecyklister är ett lätt mål eftersom de, till skillnad från andra intressegrupper som vandrare, jägare eller skogsbrukare, inte har en lobby som vuxit över generationer. Förbannelse och välsignelse!
Det råder ingen tvekan om att en stadsskog som används på en mängd olika sätt inte kan vara platsen där tyska cyklister återskapar kanadensiska filmer och klipper ut sluttningar som kräver helkroppsskydd att köra på. Färgglada krigare med huva med helhjälmar kan slingra sig i det växande antalet cykelparker, eller i samråd med den kommunala skogsförvaltningen ta hand om något mer avlägsna platser än trötta stadsbors gröna utflyktsmål. Tyvärr finns det ofta en känsla av envishet på båda sidor som står i vägen för konsensus.
Vem har egentligen problem med vem?
av Thomas Danz, redaktör på pressedienst- Fahrrad och mountainbikeguide i Harzbergen
Ibland får jag en känsla av att konflikterna mellan vandrare och mountainbikecyklister, men också cyklingens negativa effekter på naturen, skapas eller dramatiseras på konstgjord väg. Det är långt ifrån min avsikt att avslöja en konspiration av tredje användargrupper här, bara i min långa mountainbikekarriär har jag märkt lite eller ingenting av konflikterna. När jag mötte vandrare på tekniska stigar, istället för indignation, hörde jag entusiasm för "mina färdigheter" på två hjul. Naturligtvis sänkte jag medvetet tempot i dessa möten och tackade alltid den andra personen för att jag fick köra förbi. För när du kör in i skogen, så kör du ut igen ... något sånt är det inte? Inte ens i samtal med vandringslobbyn i Harzbergen fanns det inga tecken på förbittring mot mountainbikecyklister. Snarare lärde jag mig att många vandrare själva är ganska nöjda med att byta ut sina vandringsstavar mot styret. Tider och tidsanda förändras och det skulle vara orättvist att neka vandrare att acceptera modernare former av skogs- och stiganvändning.
Pressedienst-Fahrrad är medlem i Deutsche Initiative Mountainbike e. V. och rekommenderar föreningens hemsida (www.dimb.de) för mer information.
Schreibe einen Kommentar