Att anlända till Frankfurts flygplats åtföljs av blandade känslor: glädje och sorg. I det här vädret skulle jag älska att sätta mig på nästa plan och flyga till Mallorca, komma tillbaka till träningen där och bara träna mig igenom det nedslående loppet i Australien. Tyvärr är det inga lopp i slutet av december och början av januari, säsongen är över. Och dessutom var det något! Jag har sett fram emot tiden efter Ironman Australia i flera veckor: pepparkakor, stollen, julkakor, stekt gås, levande ljus, feljus. Jag blir genast ett barn igen. Det är bara mitten av december, men eftersom det redan är klart att vi ska fira jul på Mallorca så tar vi bara fram julen och spenderar några juldagar med vår familj.
De första pepparkakorna ligger redan i bilen på väg från Frankfurt till Jena. Detta väcker mitt humör och jag övertalar Jo att ta en kort avstickare till Eisenach och snabbt springa upp till Wartburg. Som Thüringer måste jag med tungt hjärta erkänna att detta är mitt första besök på detta underbara slott. Duggregn och dragig vind tar oss århundraden tillbaka till minstrelerna, Luther och Wagners Tannhäuser. En ganska temperatur- och kulturchock jämfört med Australien!
Hemma i Jena väntar mamma redan på oss med en gåsstek. Vilken fröjd: hela familjen är där, allt är julpyntat och maten är helt enkelt en kulinarisk njutning. Och jag kan övertala mina föräldrar och min brorson Pauli att låta oss tillbringa helgen i Karlsbad. I fredags, fem minuter före tolv, hann vi fram till registreringskontoret och fick ett pass utfärdat till åttaåriga Pauli – som tur är finns det ingen väntetid för barn. Besvikelsen är desto större eftersom vi inte är kontrollerade. Men när han kommer och hälsar på mig på Mallorca senast i april kommer han att få visa upp det - tur han!
Karlovy Vary – staden verkar som om den kommer från en annan värld. Det ser ut som en sagostad. Att gå genom stadens gator, dricka från de varma källorna och stanna för en måltid får dig att njuta av livet. Höjdpunkten är förstås kuggjärnvägen "Diana", som leder till utsiktstornet "Diana". Men mina föräldrar och Pauli borde inte veta detta. I lätt regn och frostiga temperaturer jagar jag dem uppför berget – alla på toppen är färdiga med världen, klagar på mina dumma idéer och vill inte gå en meter till. Vilken lättnad den här kuggjärnvägen är - 10 minuter senare är alla glada och på något sätt stolta över att de har klättrat till toppen till fots.
Efter denna underbara helg där jag njöt av den centraleuropeiska vintern, åker jag äntligen tillbaka till Mallorca. Jag kan inte säga hur glad jag är över att vara här igen! Hur stor överraskning är det när jag träffar presidenten för triathlonklubben Portocolom och han stolt visar mig deras julvideo: "Yo quiero irme a Malaysia...a correr ya pedalera, también a nadar, también a nadar y ver a Diana Riesler que el Ironman gana...” Jag saknar ord – vilken ära! Vi har bara känt varandra i ett år. Det här är den största julklappen för mig.
Eftersom jag redan kunde "fira" jul med min familj kommer jag att simma, cykla och springa under semestern. Färgerna på ön är hisnande för tillfället. Det är fortfarande lite fuktigt på morgonen, men vid lunchtid är det 17 grader Celsius och det är bara ett nöje att vara här.
Årets mest spännande kväll: nyårsafton. Vad gör en professionell idrottare? Simma 4 km vid åttatiden på morgonen, ät en Pan Mallorquin med Café con leche i caféet, hoppa i det kalla vattnet igen i 4 km vid elva, gör några fler inköp, spring 15 kilometer över kullarna runt Felanitx, njut solnedgången, utsökt till middag och på något sätt sluter mina ögon vid tio. Än en gång försov jag nätternas natt - och jag är inte det minsta ledsen över det. För mig är det bästa att gå upp på årets första dag och sätta mig på min cykel. Några få människor kikar ut ur sina hus, men du har gatorna för dig själv och kan njuta fullt ut av naturen och den unika lugnet och tystnaden.
Det finns en stor förändring: Efter fyra år i teamTBB blir 2015 det första året då jag inte kommer att vara i startgroparna med den välkända TBB-loggan. Det mest framgångsrika triathlonlaget i världen upphör med verksamheten. Stort tack till Alex Bok, Brett Sutton och Jo Spindler för att de tog mig in i laget och gav mig, en helt okänd idrottare vid den tiden, chansen att bli triathlonproffs. I år visade jag att det var rätt beslut med min första Ironman-seger. 😉
Jag önskar alla läsare av denna blogg all lycka på det nya året! Nu kunde jag lista 100 saker som 2015 borde ge dig. Men du känner dina önskemål bäst. Och jag önskar dig bara att de alla går i uppfyllelse!
Schreibe einen Kommentar