Efter ett hårt morgonsimprogram står fem timmars cykling på programmet. Målgången på den första etappen av Vuelta de Mallorca bör vara bara 15 kilometer från där vi bor. Med lite aritmetik planerar jag vårt övningsvarv så att jag och Markus är exakt i mål i Campos. När vi kommer in till stan är allt tyst. Det känns inte som ett stort lopp. Alla de stora Pro Tour-lagen är vid starten.
Vi vandrar omkring i Campos och plötsligt står vi inför en vägspärr. 200 meter längre bak kikar första lagbussen runt hörnet. Och precis bakom ligger målområdet med alla människor vi saknat i stan, en enorm publik publik. Alla är redan väldigt exalterade. Ljudnivån fortsätter att öka på grund av polis, ledningsfordon och helikoptrar. Vi står där i tio minuter och förväntar oss fältet varje sekund. Usch... den ledande gruppen skjuter förbi på 2 sekunder. Killarna spurtar om dagens seger. Hastigheten är otrolig. Galenskap!
De återstående förarna rullar sakta in i målkanalen. Teambilarna slingrar sig förbi oss. Plötsligt vinkar någon från Cofidis-bilen - det är mekanikern från vårt ställe, vår vän Toni! Hur tar han sig in i Cofidis eskortfordon?
Vi går tillbaka. Vi måste träna själva och kan inte titta på cykellopp på hela dagen. Vi måste fortfarande köra några kilometer, planen är plan, annars blir det problem med tränaren. Vägen ut ur staden leder oss genom hagen. Där ser vi Lottobussen. Vi tänker för oss själva: vi kanske har tur och får ett foto med André Greipel. Tyvärr är han redan på lagbussen. Toni kommer fram till oss och vi vill förstås direkt veta hur han kom in i Cofidis eskortfordon. Det börjar sakta bli fräscht. Vi måste gå vidare. Men Markus märkte att killarna från Lotto alla är ute ur bussen och på väg till sina cyklar. Självklart vågar ingen av dem. De skickar mig för att be André ta en bild tillsammans. Tyvärr visste jag inte då att dagen inte hade blivit som hoppats för honom. Vi var 100 m från mållinjen och kunde inte se den exakta rankingen av ryttarna i mål. Men trots den påtagliga besvikelsen fick vi ändå ett fint foto med honom till slut.
Vi cyklar hem glada över det vi upplevt. Sparken känns genast lättare. I mitt sinne jämför jag cykling med triathlon. Cykling är en del av mig. Jag kom in i triathlon genom cykling. Som tonåring satt jag framför TV:n och följde varje Tour de France-etapp runt Ulrich och Armstrong. Även om cyklingen har eller hade tappat sin dragningskraft på grund av de många dopningsskandalerna – utan dessa livesändningar skulle jag inte vara en triathlet idag. Och just nu ankomsten till mållinjen, åskådarnas spända, skimrande i luften, den vansinniga farten hos den ledande gruppen, det var helt enkelt gripande, upphetsande, spännande! Jag är fortfarande helt blåst.
vad är svårare Pro cykling eller proffs triathlon? Jag känner båda sidor, men frågan är svår för mig att svara på. För mig är Ironman-distansen svårare än ett endagscykellopp. Men tanken på att sitta i sadeln varje dag i två eller tre veckor i ett etapplopp, ha ett lopp varje dag, tänja på gränsen varje dag, möta fall eller fallfara varje dag, gör att den tanken ryser i mig.
Solen skiner varmt igen. Och medvinden som bär oss hem bär också bort mina tankar. Min spänning avtar gradvis. Vi kommer hem med ett hjärta fullt av intryck, vind och sol.
På kvällen är det hemlagad bläckfisk, med citron och majonnäs, en av mina favoriträtter. Ett värdigt avslut på en sån fantastisk dag!
Schreibe einen Kommentar