Efter perfekt teambuilding med massor av roliga och fina upplevelser startade Achensee Marathon i söndags. Precis som dagarna innan regnade det katter och hundar och till en början var min motivation ganska begränsad. Men enligt devisen "kaka på, häng på" fanns det ingen väg tillbaka och så rullade vi in i laguppställningen så nära starten som möjligt och startade det blöta och kalla åtagandet tillsammans med drygt 250 andra förare.
Jag använde de första metrarna för att se mig omkring för att se vem som faktiskt hade startat och jag märkte direkt att åtminstone Andy Traxl förmodligen hade backat. Annars allt jag hade på notan på något sätt. Jag var den enda av toppryttarna som bestämde sig för att bära långa regnbyxor eftersom jag hade stor respekt för kylan och väntetiden och nedstigningen i Inn Valley. Men det gick smidigt, bara i Wiesingrondellen och sedan på de första platta kilometrarna var det hektiskt eftersom jag lät mig passera för långt bak.
Tja - och logiskt sett gick den avgörande gruppen här och huvudfältet stängdes av. I loppet hade jag ingen aning om vem eller hur många som var före, i alla fall var det säkert 4 eller 5 förare och loppet var redan avgjort. Så vi rullade bara dit till Innsbruck, där jag var tvungen att stanna och avlasta mig själv. Fältet var över direkt och kapplöpningen om att komma ikapp kändes som en evighet efter att fältet var betydligt mindre än tidigare år. Jag kom precis tillbaka till rälsen, vävde mig igenom fallets offer och kom sedan ikapp igen.
I Kranebitten an der Labe blev jag snabbt av med regnbyxorna, jag ville trots allt testa lite saker på den sista klättringen och se hur prestationsnivån var. En eller annan av ledarna kunde fortfarande fångas, tänkte jag. Ulrich var fortfarande ganska motiverad och tillsammans ville vi verkligen trampa på gasen igen upp till Buchen. Tyvärr blev det inte så, för nära Eigenhofen slog jag en vass sten med framhjulet och det började väsa. Så föll tillbaka i hopp om att få en ersättare - ingen - så vidare ensam - fältet alltid i sikte.
Längst ner på klättringen stannade vi kort med vårt cateringteam, lämnade in de överflödiga kläderna - tjatade lite och började klättringen utan mycket hektiskhet. Loppet var över och jag blev förvånad över att jag fortfarande kunde komma åt så hög watt. Med konstanta 300-350 på den platta sargen gick vi uppför, småpratade kort med bekanta medan vi körde förbi och kom ikapp ett antal vänner och teamryttare. Fick sedan ett nytt hjul på toppen och rullade med mina lagkamrater till förfriskningsstationen i Leutasch.
Där fick vi värma upp, ta ett mellanmål och vänta tillsammans - trots allt var de resebussar som arrangören specialarrangerat inte ett alternativ för oss. Vi var redan blöta, så vi cyklade tillbaka till Achenkirch. Allt tillsammans, för inte ens Eberhard lät sig hindras från att följa med oss. Resan tillsammans var väldigt avslappnad – alla var på strålande humör och så slutade vår helg riktigt bra när vi röjde boendet efter att ha kommit i mål, odlade oss igen och var med på prisutdelningen vid sjön.
Även om det gick så bra sportmässigt idag så var jag helnöjd med helgen och lagbygget. Alla var på strålande humör, vi gjorde otaliga saker tillsammans, några av förarna såg varandra för första gången och lärde känna varandra väl. Jämfört med förra året kan jag känna ännu mer kraft och motivation i år och det ger mig den ibland nödvändiga bekräftelsen på att jag är på rätt väg.
Nu är det upp till mig att konkret planera kick-off-eventet i Füssen den 16 maj, som då blir vår officiella start på säsongen, inklusive en fotografering och lagpresentation. Jag hoppas att så många förare som möjligt kommer att vara där och jag är säker på att det kommer att bli lika roligt som på Achensee!
Så vi ses snart i Füssen och kedja rätt!
din Stefan
Schreibe einen Kommentar