Cykling: Karsten Migels har kommenterat för Eurosport Tour de France, Giro och Co sedan 1997. Velomotion träffade honom för en intervju – och upplevde en cyklist med kropp och själ.
Ett kafé i stadsdelen Rheinisch-Bergisch nära Köln: Karsten Migels har knappt satt sig ner när ett underhållande samtal om fascinationen av cykling börjar. Det artiga "du" i det första mejlet blir som en självklarhet det vanliga "du" i cykelkretsar. "Vår cykling", Migels väljer denna formulering gång på gång, vi pratar trots allt om en gemensam passion. Cykling och Karsten Migels är ingen bekvämlighetsallians, en kommentator är inte ett jobb som bara tjänar sitt levebröd. Här sitter en man som hittat sitt kall, där cyklingen inte puttrar på nacken, utan brinner starkt – även efter decennier som kommentator, full av upp- och nedgångar.
Migels började med cykling vid 14 års ålder. I samtal bekräftar han en ofta ryktad historia: ungdomstränaren i hans fotbollsklubb kom till den ökända bänkvärmaren Migels, satte fem mark i handen och skickade iväg honom med orden "Hitta en annan sport". Den unge Karsten hittade honom i racercykelsadeln, vid Husbil Concordia Reute, en traditionell klubb från södra Baden med särskilt fokus på ungdomsarbete. Sedan dess har cyklingen format Migels liv. Han var tysk mästare och nionde plats i världsmästerskapen i cyclocross och tävlade framgångsrikt i amatörlopp. Det räckte inte för en professionell karriär. Från 1992 modererade han mountainbiketävlingar, senare gick han genom republiken på helgerna och agerade som ruttens talesman för kriterier. När Eurosport-kommentatorn Peter Woydt dog i cancer 1997 klev Migels in och kommenterade Tour de Suisse och Tour de France.
Att kommentera Jan Ullrichs tourseger var väl en höjdpunkt?
Ja, men det gick dåligt snarare än bra. Jag hade ingen tv-erfarenhet, jag kastades in på djupet – och jag fick också ta mycket kritik. Men jag förblev frilansare på Eurosport, satt framför tv:n när Klaus Angermann och Toni Rominger kommenterade, antecknade så att säga – och lärde mig från grunden.
Varför kommenterar ditt drömjobb?
Det är bara min sport. Jag tycker att det är den vackraste sporten i världen. Mitt mål är att förmedla denna vackra sport till åskådarna. Jag vill att tittarna ska njuta av att cykla, komma tillbaka, ställa in igen. Att cykla är väldigt komplicerat. Men jag tycker att vi har kunnat göra mycket de senaste åren för att göra cyklingen mer transparent, för att göra den förstådd.
Förstår du cykling i Tyskland?
Vi är ingen cykelnation. På Telekoms dagar sa man alltid att Tyskland var en cykelnation, men jag var skeptisk redan då. Ett exempel: när du upplever Tour of Flanders, vad som händer på morgonen före start på Brygges marknadstorg, vilken expertis publiken har där, hur folket vid sidan av vägen känner förarna och även hejar på den sista föraren som blivit lämnad för att de förstår att han gjort sitt jobb tidigare, då kan du se: Belgien är en cykelnation. Denna förståelse finns i Tyskland, men bara här och där, inte alls lika brett som i Belgien, Holland, Frankrike. De växer upp med det.
Migels speciella kärlek är till vårens klassiker, speciellt i Belgien. De små gatorna, korta ramperna och kullerstensgångarna utövar en speciell fascination för 51-åringen – som kommentator, men också när han själv sitter i sadeln som hobbycyklist. Migels har kört drygt 3.000 XNUMX kilometer sedan början av året och han reser regelbundet med en Rösrather-träningsgrupp. På Runt Köln han kastar sig in i amatörloppets turbulens och ligger precis längst fram: 31:a av nästan 1.700 XNUMX deltagare är mer än bara ett respektabelt resultat. Tour de France är en inteckning för att bygga upp din egen form.För kommentatorn Migels innebär den tre veckor långa Frankrikeresan en blandning av kontinuerliga resor, stress och fascination år efter år.
Hur ser din dagliga rutin på turnén ut?
Det är nästan fyra och en halv veckas full gas. Du är redan pigg på förhand, du måste fortfarande förbereda dig, titta på etapperna, samla information om förarna. På plats är du nästan 24 timmar om dygnet bara upptagen med turnén i Frankrike. Du reser dig upp, läser rapporter och citat. Du sätter dig i bilen, kör till din destination, pratar om cykling. Sen börjar det, kommenterar du. På middag med kollegorna pratar man förstås om cykling. Du går till ditt rum och läser uppföljningsrapporterna igen. Även på natten vaknar du och tänker på Tour de France. Så jag är så här. Det är utmattande, och efteråt är du helt slut.
Vad är viktigt för dig när du har att göra med förare?
Mest av allt respekt. Precis så fort de passerar mållinjen är förarna döda. Jag behöver inte hålla en mikrofon under näsan på dem. Efter slutet av Tour-etappen i Colmar 1997 såg jag hur media kastade sig över Jan Ullrich. Det var skrämmande. Det var bara originalljudet som räknades, inte personen Ullrichs välbefinnande i det ögonblicket. Det är viktigt för mig att ge förarna sitt utrymme. Även när man kommenterar. Ibland vet jag varför en förare inte kör bra, till exempel om någon i hans familj är sjuk eller något. Men då är det självklart att sådana privata aspekter inte ska offentliggöras.
I år sänder ARD återigen Tour de France. Eurosport tappar sin unika försäljningsargument att vara den enda sändaren som rapporterar live. Vad tror du?
Det är bra att de sänder igen. Det hjälper vår sport. ARD når tittare som Eurosport har svårt att nå genom tv-tittande vanor. De har sina egna kamerateam och fotograferar ytterligare rapporter. Det är bra. På Eurosport behöver vi inte gömma oss. Vi erbjuder specialkompetens och rapporterar på ett mycket mer känslosamt sätt, med mer liv. I slutändan har båda synsätten sin rätt att existera.
Vad förväntar du dig ur sportslig synvinkel?
Jag hoppas att Touren, som var väldigt intressant förra året, blir lika spännande som årets Giro. Det var ett bra lopp! Det finns många turnéfavoriter, och vi såg förra året med Froome och Contador att saker kan hända snabbt. Om jag fick välja skulle jag säga att Quintana gör det i år. En mycket sympatisk, blygsam förare som vet exakt vad han vill och inte bara kör för sig själv, utan för ett helt land, en hel region. Vi får se.
Självklart övergår samtalet så småningom till ämnet doping. Migels välkomnar uttryckligen att förare som Marcel Kittel, Tony Martin och John Degenkolb tar en tydlig hållning och tydligt talar emot doping. Prestationerna för John Degenkolb, som rusade från seger till seger under våren, verkar inte orealistiska för honom. Degenkolb har förbättrats genom åren och tar alltid timeout för att regenerera på ett målinriktat sätt. Ändå har Migels också blivit mer försiktig.
Omfattningen av dopningen överraskade dig också?
Ja, vi kommentatorer fick också lära oss. Du ville inte erkänna vissa saker, jag erkänner. Men lösningen är inte att vända sig bort. Jag hjälper till att fortsätta ge en scen för professionell cykling, om än med större distans. Vi använder också vår expertis för att bedöma prestanda. På årets Giro påpekade vi även på föreställningen när prestationerna var ovanliga. Det är vi skyldiga vår publik.
Vilka prestationer var ovanliga?
Mikel Landa, till exempel, var verkligen ingen dålig racerförare. Men han förvånade mig med sin förmåga att plötsligt sluta trea totalt i en tre veckor lång turné och vinna etapp efter etapp och förhoppningsvis får framtiden utvisa.
För dig personligen är fascinationen obruten trots allt?
Absolut. Jag säger det hela tiden: du kan knappast motstå upplevelsen av Tour de France. Har du inte upplevt det måste du gå och se det. Gärna i fjällen. Jag åkte till Alperna med en vän för första gången 1989. I Alpe d'Huez ställde vi oss upp, tittade ner och denna loppets dramaturgi, upplevelsen som åskådare fascinerade oss totalt: Du står där och väntar med tusentals andra människor, full av förväntan. Sedan kommer de första bilarna, reklamhusvagnen. Motorcyklar kör förbi. Så småningom hör och ser man helikoptrarna närma sig. Du vet, nu är förarna på berget. Fler bilar och motorcyklar kommer, och någon gång ser man faktiskt de första förarna några hårnålsböjar längre ner. Ljudet fortsätter att öka tills de kör förbi dig. Då är du exalterad. Det finns inget annat sätt.
Lite senare går Migels, en måttfullhet väntar. Om några veckor reser han till ännu en Tour de France – inte minst i syfte att sprida sin entusiasm för cykling in i många vardagsrum.
Schreibe einen Kommentar