Förra året i Tweedlove kom jag på EWS-podiet för första gången. Jag vet också att allt kan hända i ett tvådagarslopp. Ju närmare jag kom EWS-loppet i Skottland, desto mer upphetsad blev jag. Loppet i Tweedlove kan delas upp i två olika delar.
Den första dagen i Innerleithen med rutter som liknar DH, mycket tätt planterade träd och rötter. Andra dagen i Glentress-området med rutter som blandar teknik och fart. Jag bestämde mig för att ta mig igenom första dagen så ofarlig och energisnål som möjligt, för att sedan ge allt den andra dagen, då min fysiska kondition kunde vara avgörande.
Huvudsaken var att planera spaningsresorna, som var fördelade på 3 dagar, så bra som möjligt för att "studera" sträckorna så bra som möjligt och på ett energisparande sätt. Den första dagen bestämde jag mig för att göra steg 1 och 2 två gånger och steg 3 och 4 en gång. Det innebar minst ca 2000m stigning. Regnskurar stod på programmet hela dagen efter. På stigningen till etapp 5 blev regnet till is och med vinden var det som att stå på en strand mitt i en sandstorm! Etapp 6 verkade vara ett "nyckelsteg".
Jag visste att denna ansträngande och inte tekniskt krävande specialsträcka med sin mer än 10 minuters körtid och de 3 hårda stigningarna skulle skilja vetet från agnarna och skulle kritiseras av vissa. Själv tränar jag för både tekniska och fysiskt krävande sträckor. Jag tror att det motsvarar Enduro. Vi pratar inte om DH. Dagen efter bestämde jag mig för att dra ner på scoutturerna för att rädda mig till loppet.
En strålande sol väntade oss den första dagen av loppet. Så vi hade stressfritt väder en dag som skulle bli väldigt lång. Jag föll precis på första specialsträckan som var en blandning av steniga partier följt av partier med ganska höga steg. Jag var lite i chock efter en så dålig start! Andra specialsträckan var snabb, träden låg tätt intill varandra och det fanns en ständig risk att fastna med styret i hög fart. Jag mådde mycket bättre och satte näst bästa tid. Den tredje specialsträckan startade mycket snabbt och långt över trädgränsen. Sedan ledde hon in i skogen och allt blev plötsligt mörkt.
I vår sport är det alltid viktigt att se bra, speciellt under dessa förhållanden. Kraftfulla glasögon eller glasögon är viktiga. Till sist fick jag en åktur utan några större misstag. Jag använde det efterföljande överföringsbenet för att fylla på vatten. Jag var glad! Utrymme ledigt för dagens sista specialskede. En del av den gick längs väg 3. Återigen innebar detta att träden stod tätt intill varandra och rötterna var blöta. Det fanns en ständig risk att falla. Jag missbedömde, tog en högersväng för fort och befann mig på marken.
Jag var arg på mig själv eftersom jag tappade mark på ledarna och var bara 9:a i slutet av dag ett. Jag var inte frustrerad länge och vände snabbt min uppmärksamhet mot dag två. Allt var fortfarande möjligt, men jag borde ge allt för det! När jag vaknade fick jag veta att två av dagens specialsträckor skulle ställas in av säkerhetsskäl på grund av dåliga väderförhållanden. Jag kunde helt förstå denna åtgärd, men blev mycket besviken.
För mig innebar ett reducerat lopp minskade möjligheter att komma ikapp. Som förutspått hade vädret förändrats brutalt. En kall vind och regn hade ersatt föregående dags sol. Specialsteg 5 var mer DH-typiskt. Det var otroligt lerigt och det fanns risk att fastna vid varje hjulspår. Detta var ett speciellt test för akrobater. Men att köra långsammare var inte nödvändigtvis rätt lösning! Man fick hålla hårt i styret och försöka hålla en bra fart utan att ramla ur sadeln. Jag kom ur affären ganska bra och körde tredje bästa tiden. Den 8:e och sista specialsträckan startade lite högre än planerat och körde på en del av specialsträckan 6 i cirka två minuter. Det var en typisk "bike park"-sträcka. Det blev en stigning och sedan en väldigt snabb del. Efter det kom ytterligare en kort stigning och slutligen nedstigningen till mållinjen. Att upprätthålla ett bra tempo genom hela nedförsektionerna och gå all out på klättringarna skulle vara nyckeln. Jag förberedde mig på att gå till smärtgränsen. Men jag hade inget annat val om jag ville komma tillbaka på pallen!
Den sista löpturen var allt eller inget för mig. Jag red ofta på gränsen till ett fall och på stigningarna red jag utan hänsyn till mina kraftreserver. Jag kämpade ständigt med mig själv och slets mellan att vilja vinna eller att göra slut på mitt lidande. Som tur var var viljan att vinna starkare och jag valde att strunta i mina värkande ben och brinnande lungor. Vid målgång var jag nöjd med mig själv och nyfiken på att få reda på mitt resultat.
10 minuter senare när jag kom till resultattavlan trodde jag inte mina ögon!! Inte bara lyckades jag ta mig ikapp en plats på pallen, utan även för totalsegern. Min första vinst på EWS! Men jag blev riktigt medveten om det hela först vid prisutdelningen. En dröm blev verklighet. Jag är också stolt över att vara den nya ledaren i den totala säsongstabellen.
Nu några veckors vila inför det franska loppet med långa specialsträckor i högfjällen. Jag önskar att det var så långt!
Schreibe einen Kommentar