Det har varit ganska trasigt för mig de senaste dagarna - efter Villach har jag varit på flera dejter i Landshut, Ingolstadt, München och slutligen även på cykelveckorna i Füssen. Efter ett lugnt varv på 180 km igår reste jag direkt till Kaunertal och startade följaktligen loppet utan några större ambitioner. För att vara exakt så var jag inte alls mentalt förberedd på att "springa", som alltid behöver alla något innan start, så jag fick återigen se till att jag fick mina egna saker uppställda i tid och rullade till start i tid.
Bort från dalen fick vi bromsa flitigt bakom det ledande fordonet och även efter den officiella starten i Prutz var tempot (som tur är) inte lika högt som förra året när Emanuel Nösig slog sönder fältet här och jag tappade kopplingen. I år var allt "kontrollerat" - favoriterna Ortner, Traxl och Obwaller tittade på varandra och olika ambitiösa förare som Patric Grüner, Martin Fritz och några andra gjorde fartarbetet. Resultatet blev enstaka flyktförsök, som alla misslyckades, tills min lagkamrat Stephan Schwarz lyckades med ett avancemang i Feichten, som lite senare följdes av Martin Fritz och två andra förare.
Sprickorna brydde sig inte och medan de på ramperna inte ens fick en andan, kändes tempot ganska högt för mig, även om watten knappt översteg 400 och fortsatte att sjunka en hel del. Gruppen blev inte ens nämnvärt mindre på uppstigningen till dammmuren, tempot var inte tillräckligt högt för det. Bara Andi Traxl dök upp kort, men förmodligen bara för att se vem som var nervös och omedelbart följde efter. Jag åkte den platta delen längs sjön framför för ingen ville och jag rullade med 100 watt vilket gav utbrytargruppen med Stephan en klar ledning.
Inte ens i slutet av magasinet, där vägen rätade upp sig, blev det ingen riktig attack, fältet blev mindre men ingen avgörande framryckning. Fram till dess körde jag väldigt passivt, men hur länge ska det här spelet pågå? På de korta flacka fläckarna var tåget genast ute igen – kunde det inte vara så? Jag började känna mig starkare och jag mindes i lördags i Villach, där jag oväntat var en av de starkaste på berget. Så jag tog hjärtat i nästa korta nedstigning och attackerade toppgruppen med fart från 3:e posen.
Först hade jag ett hål, men Obwaller, Ortner och Traxl kom nära igen, resten lite på avstånd. Det var den sista korta nedstigningen, över bäcken och sedan in i de många växlarna. Obwaller var först med att gå in i kurvan, klev upp kort på stigningen och jag kontrade med full kraft - gapet var där! Ortner och Traxl på 20 meter, Obwaller på 50 meter – jag kämpade hårt, men jag kunde inte göra mer än 380-400 watt under 2-3 minuter. Jag flämtade som en ko, på något sätt kunde jag inte andas - skylten i kröken visade mig varför: 2056m över havet! "Det finns fortfarande 700 höjdmeter att lida", tänkte jag för mig själv, det kommer att bli långt... Ortner och Traxl kom sakta ikapp, jag kunde inte motstå och vi tre gick ut ur serpentinerna in i det korta. plan sektion där hissstationen är placerad.
Plötsligt låter Andi Ortner benen hänga framför mig, vid andra anblicken såg jag att hans kedja hade virat sig runt vevarmen - det såg inte bra ut. Medan Ortner stannade där han var kom Obwaller tillbaka, passerade oss och attackerade mig och Andi Traxl, som vi kort hade tagit ut, lite överraskad av Andis Malleur. Jag kämpade mig fram till Obwallers bakhjul, men det stängdes av igen ganska snabbt. Så jag förlängde och nu var det där – gapet mellan mig och de två toppfavoriterna! Jag gav allt jag hade, flög bokstavligen förbi de 3 ledande förarna jag hade fångat och hade bara Martin Fritz i sikte långt fram - men ännu inte slagit Obwaller och Traxl med en lucka på cirka 100.
Jag torterade mig själv och verkligen pressade mig själv till det yttersta - precis som jag hade "lärt mig" på de eländiga platta delarna av Supergirot och i Villach, men effektmätaren höll sig knappt över 300 watt.
Hålet blev inte större och Martin Fritz längst fram kom inte heller närmare. Jag försökte pressa de två korta platta delarna så mycket som möjligt, vilket hjälpte lite för att komma nära Martin. Efter sjön och sväng 5 fanns det fortfarande 300 höjdmeter, vilket jag visste alltför väl - de släpar ut i evigheter, vägen är gropig, men gapet till den mötande Ortner, Obwaller och en brytande Andi Traxl fanns kvar - ca jag gissade 30 sekunder men kämpade själv mer än något annat.
Om och om igen var kameramannen i hårnålsböjarna, vilket gav mig en boost, jag var verkligen på min gräns, andningen påminde mig om tidigare Spiros med andningsgasmasken påsatt - pulsen var över 180 (vilket är ovanligt för mig) och watten strax över 300, allt oftare strax under. Hur stark var Andi Ortner? Han hade redan passerat Obwaller och sätter upp tempot... Hade jag saktat ner ytterligare hade det inte gått, men jag fortsatte att trycka på medan jag red ur sadeln och höll de två på avstånd med den sista av min styrka tills jag äntligen hade den sista kurvan i sikte och segern nästan kunde vara säker. På något sätt lyckades jag stänga tröjan när jag märkte att det inte bara var benen som var helt blå.
Ortner och Obwaller levererade en riktig spurt om andraplatsen – jag firade min seger och så gapet var i slutändan väldigt litet, men ändå tillräckligt. Det borde i alla fall inte ha varit 2 meter längre, då hade de två killarna släppt in mig. Jag var överlycklig över att vinna så överraskande på Kaunertalglaciären - trots allt är loppet traditionellt sett väldigt starkt och ett husnummer i scenen - även om antalet startande i år, med färre än 100 deltagare, tyvärr inte var lika stort som i tidigare år.
Mina lagkamrater levererade lika anmärkningsvärda prestationer: Stephan Schwarz, helt utmattad efter den långa flykten och den hårda kampen mot de framrusande toppförarna, kom på en fantastisk 7:e plats, "team chick" Max Aigner (18 år) körde också ett topplopp och kom även till topp 15 totalt. Tyvärr hade vi inget järn i elden idag dammässigt, men tack vare Mona är vi bortskämda med framgångar ändå. Alla andra ryttare korsade också mållinjen mycket nöjda, några använde loppet som förladdning för trelandsgirot och njöt till fullo av det strålande vädret på glaciären!
Organisationen förtjänar särskilt beröm, eftersom den höll en stilfull prisutdelning i glaciärrestaurangen bara en timme efter målgång. Det var verkligen fantastiskt, för efter en kort förfriskning, intervju, samtal med tävlande och teamryttare och en stor buffé i glaciärrestaurangen behövde man inte vänta i evigheter på prisutdelningen (tyvärr ofta fallet på sistone) när knappast någon var det. Klockan 14 var allt klart och vi rullade nerför dalen tillsammans. Som belöning fick jag till och med rulla ut till Nauders och njuta av den härliga eftermiddagen på cykeln – mina lagkamrater parkerade bilen precis framför lägenheten.
Vi stannar här till söndag och har några dagar på oss att njuta av det vackra området och den härliga stämningen i laget. Så då, tills söndag och ha en fin vecka!
Schreibe einen Kommentar