Jag sov jättebra, väckarklockan ringde bara på 6 och tack vare Transalp-rutinen var varje rörelse perfekt, så att jag rullade in i formationen punktligt 2 minuter innan start. Startsignal och iväg till första stigningen. Den var snabb, 350 watt, men jag ryser när jag minns utgåvorna av det loppet där jag var tvungen att kämpa frukosten i halsen mer på Ova Spin än att oroa mig för att hålla i bakhjulet på mannen framför. Idag var tempot ok. Ganska jämnt, men så att nästan alla kunde hänga med.
Efter tunneln sa 3 män hejdå mycket oansenligt - Benjamin Schweinester (Team Tom Siller), Helli Trettwer (Team Baier) och en italienare från Chiapucci Team var dagens tre rymningar. Bakom dem harmoniserade vår grupp faktiskt väldigt bra. I Livigno rullade mycket ihop sig igen, men så är det nästan alltid innan det tunnas ut lite på Forcolan. Jag led där uppe, men uppstigningen verkade gå mycket snabbare efter att jag förmodligen inte hade åkt skidor i det knallröda området vid första stigningen.
Tyvärr var det då på nedförsbacken några knepiga situationer med gropar och i sista kurvan sköt en förare mig i bakhjulet när han körde alldeles för fort – ett fall var oundvikligt! Jag kom själv undan med chocken, men bakom mig föll 2-3 ryttare till marken. Det behövde det verkligen inte vara och alla var ganska chockade, vilket fullständigt slet sönder gruppen. Som alltid kämpade jag på sista hålet på Bernina och var bara i 2:a gruppen överst. Alla bra killar var tio längst fram. Lyckligtvis kom vi tillbaka med 10 man och på nivån kunde jag äntligen äta och lätta på mig själv.
I Zernez sedan den klassiska sprinten av kortdistansryttarna och det blev ett 20-tal man över för långdistansen. Jag begav mig spontant till förfriskningsstationen i Zernez och stoppade min tröja full, eftersom jag hade ännu en dag av glupande hunger, när jag kände att ingenting kom till mina ben. I gott sällskap med Tom Gschnitzer rullade jag upp mig igen och sedan var det tillbaka på Flüela, eftersom Andi Folder startade upp det första branta steget med 370-380 watt - så att bara 7 ryttare körde fast.
2 förare var fortfarande framme, Benjamin Schweinester vann den korta distansen, Trettwer och italienaren var bra 3 minuter före. Vi kom överens om att vi skulle kunna göra det lätt på nedfarten till Tiefencastel och på Albula. Så tempot sjönk något innan det gick in i den "flacka delen" av Flüela. På toppen drog Rene Stadelmann undan en aning. Vi var fortfarande fem: Andi Ortner, Johannes Berndl (ny i Corratec-teamet), en racerförare från Medrisio Racing Team, Davide Tugnoli och jag själv. Vi cirklade bra genom Davos, tunneln och den korta mellanliggande uppfarten, men det var inget att se framför - inte ens Stadelmann. I byn då informationen från en handledare: "3 man med 1 minuts försprång"...
Efter nedstigningen till Tiefencastel och på de första 10 kilometerna av Albula var det fortfarande ingen i sikte - det kunde inte vara! Så lösningen på gåtan: tävlingsledaren Flurin Bezzola kallade in oss: 2 man före, mer än 6 minuter före, Stadelmann med en ledning på 1:40 emellan. Lådan ramlade nästan på styret, det var allt då... Genast tog den unge Matteo över efter Mendrisio och ökade tempot – bara jag kunde följa efter, de andra brast av efter varandra. Jag hjälpte då mycket till i ledningen och så hittade vi Stadelmann lite senare.
Jag åkte de brantaste delarna av Albula framifrån, men avståndet till toppen blev bara inte mindre - fortfarande 5 minuter. Var fick de sin makt där uppe? De var nästan 150 kilometer före. Jag var mentalt förberedd för ett kvallopp på Albula, men det hände aldrig. Så de 300 watten kändes nästan som att gå på promenad, men jag kunde inte ha blivit av med min följeslagare ens med högre tempo, han var i fin form. Vi pratade om hans lopp och jag kände förstås nästan alla sedan tidigare. Allt gick så snabbt och vi var nästan på topp när italienaren dök upp framför oss. Den reste sig bokstavligen och jag ramlade in på den igen, men Trettwer var fortfarande 4:30 före på toppen - den här kraften är uppenbar!
Det gick nerför nedförsbacken utan risk och sedan mot mål med perfekt medvind. Vi riskerade inget i sprinten till mål, jag var framme, men Matteo gjorde det smart och pressade upp linjen – alltså en delad 2:a plats för oss båda. Trettwer såg ganska avslappnad ut och åkarna som anlände var ganska utmattade och täckta med saltskorpor. Ordningen bakom oss: Den italienska flykten, Andi Ortner, Rene Stadelmann och Johannes Berndl. Efter en intervju, småprat och måletikett gick jag ut med Matteo – den här unga killen är en väldigt trevlig kille.
Eftermiddagen fortsatte att vara strålande över Engadin, så låt oss gå till simhallen och vänta på prisutdelningen. Nu i solen kollade jag bloggen och nu är det dags att åka hem. Tyvärr kommer bilder senare och bloggen är endast tillgänglig hemifrån med lämpligt internet. Jag ser fram emot Peter Lintners bilder och dina kommentarer på bloggen!
Vi ses snart
din Stefan
Schreibe einen Kommentar