Zillertal Bike Challenge ägde rum för sjunde gången i helgen. Det fanns tre steg att övervinna. Två av dem i racingläge, en som en begravningsresa. 162 km, 5.345 5 m höjd, 2015 linbanor är nyckeldata i kampen om titeln Prince of the Mountain XNUMX. Hur det gick för mig kan du läsa nedan:
Som Velomotion i samarbete med CENTURION När jag för några månader sedan annonserade en startplats med ett allsidigt bekymmerslöst paket för Zillertal Bike Challenge var mitt mål för säsongen klart. Och jag lyckades vinna mot många konkurrenter, som alla var lika intresserade av den här kampanjen. Min resa till Zillertal började!
Min resa till vackra Zillertal började på onsdagsmorgonen. Även om väderprognosen bara förutspådde det bästa var jag överdrivet försiktig med att packa alla kläder jag hade liggandes hemma. Trogen mottot: Varför gjorde tillverkaren annars väskan så enorm?
Så exakt 7:22 steg jag på tåget i Baddeckenstedt med den bestämda avsikten att ha en stor tågfödelsedagsfest. Hur mycket det än irriterar de andra passagerarna. Du fyller bara 20 en gång! Det skulle vara en lögn om jag sa att det verkligen var en fantastisk fest. En bit smulkaka och vibrerande min telefon med WhatsApp och Facebook-grattis var i stort sett det enda som påminde mig om en födelsedag. Men strunt i, jag har fortfarande tillräckligt med födelsedagar (även om inte den tjugonde)! Efter drygt 11 och en halv timme (tack vare tågförseningen) var det dags. Tågdörrarna öppnades framför mig en sista gång den dagen och jag hade kommit. Zillertalalperna tornade sig framför mig och förväntan växte.
Det tog ett tag för mig att hitta Hotel Eder, för smart som jag är hade jag inte ens tittat på exakt vart jag skulle gå. Som tur är är österrikare alltid trevliga och hjälpsamma och jag är lika utåtriktad. En blandning som är mycket effektiv även under dessa omständigheter.
Det gick lätt att checka in och jag checkade in på mitt rum, duschade och åt en fantastisk middag. Jag tror inte det finns så mycket mer att säga om ankomstdagen.
Det hände inte mycket på torsdagen fram till lunchtid: sova ut, äta frukost, "chilla", ta en promenad och framför allt vänta. Det var över exakt klockan 13. Ett sms från Mario (Centurion Service Team): ”Hej Lennard, vi är i festivalhallen i Fügen. Ditt Centurion Backfire-team väntar på dig! Vi ses senare...” Handlingen började. Som en galning packade jag ihop lite saker och tog Zillertal Bahn till Fügen. Tiden var inne, så där låg den framför mig, en helt ny Centurion Backfire 06, min helt nya Backfire. Åtminstone för de kommande tre dagarna av racing.
– Ett bra tillfälle att be alla som jag förbisett lite den dagen om ursäkt. Alla som får möjlighet att cykla på den här cykeln kommer att förstå mig. –
8,8 kg race hardtail låg nu framför mig. Ta på dig hjälmen, ta på dig skorna, justera sadelhöjden och sätt dig på cykeln Börja inte cykla, bara rusa iväg. Jag insåg snabbt att det här hjulet bara känner till tillstånden 0 och 1. Antingen fullgas eller att stå bredvid och vilja byta tillbaka till en.
Efter att sittpositionen var rätt blev det en rejäl portion pasta med startdokument och ryttarna möttes till efterrätt. Självklart cyklade jag tillbaka till hotellet, under tiden hade även Centurion Vaude-teamet anlänt till hotellet. Och nästa höjdpunkt väntade redan på mig. Två uppsättningar av Centurion Vaude-lagkläder väntade på mig där.
fredag morgon: Väckarklockan ringde tidigt som vanligt. Det var dags: Dag 1 av Zillertal Bike Challenge. Det var inte mycket trötthet den morgonen. Full av eufori satt jag vid frukostbordet klockan 6 enligt överenskommelse. De andra kom senare och så jag använde tiden till att få lite frisk luft. Efter frukost gjorde vi oss alla redo att tävla. Klockan 8 var vi på våra cyklar och, tillsammans med ett kamerateam, körde vi till starten i Fügen. Jag var inte upprymd i fredags. Jag visste att formen var rätt, att jag satt på en av världens bästa cyklar och att hur längre jag än blev så skulle jag aldrig kunna bli en förlorare i ZCB. Som vinnare av en lagplats på Velomotion/Centurion är det otänkbart.
Starten var hektisk och så kom det sig att kameramannen från det körande ledarfordonet stod mitt framför oss förare. Det var viktigt för var och en av oss att komma i ett bra utgångsläge inför infarten på det första berget till Hoch Fügen. Tempot var brutalt, alla gav allt för att undvika att hamna på efterkälken första dagen. Jag kom till Hochfügen på tredje plats, men tappade några placeringar när jag fyllde på flaskorna och kom på linbanan på en sjätte eller sjunde plats. Men på nedstigningen till Kaltenbach kunde jag passera några ryttare igen och en grupp bildades som jagade Benjamin Michael och Jiří Reeh. Jag kunde snabbt bryta mig ur gruppen och blev förvånad över att se Marcus Kaufmann passera mig halvvägs upp på andra berget. I mål följde sju eller åtta andra förare i Kings-klassificeringen efter.
På nedstigningen till Zell am Ziller lyckades jag komma ikapp Benjamin, som bestämde sig för att tro på hans GPX-fil. Som ett resultat gick han vilse och jag kunde säkra andraplatsen, 1:52 minuter efter. I U23-kategorin kunde jag ta en bra ledning på 6:51 över Alexander Hertel i andra berget. Glädjen för mig och laget var enorm eftersom Marcus Kaufmann också kunde uppnå en seger och hela Centurion Vaude-laget slutade med toppresultat. Medan jag fräschade upp mig och njöt av en av de eftertraktade 10-minuters, €2 massagerna i målområdet, plockades min Backfire isär, rengjordes och skruvades ihop igen. En tjänst värd sin vikt i guld. Cykelrelaterade ursäkter var inte möjliga den här gången!
Klockan 17 gick jag till Riders Meeting, där Jiří Reeh hedrades som dagens vinnare och fick ta på sig Ledartröjan. På Riders Meeting nämndes också för första gången att en deltagare i kategorin Lord saknades. 36-åringen hittades död på kvällen på nedfarten till Kaltenbach. Ett rejält slag för deltagare, arrangörer och alla andra inblandade. Racing var plötsligt uteslutet och så beslutade tävlingsledningen att neutralisera den andra dagen som ett frivilligt minneslopp. Enligt mig ett extremt bra beslut att uttrycka vår sorg. Våra tankar på den andra dagen av Zillertal Bike Challenge gick till familjen, vänner och släktingar till den avlidne mountainbikecyklisten, som togs ur livet alldeles för tidigt utan någon förvarning!
Dag 3 av ZBC var skyttet skarpt igen, en kort och tuff etapp låg framför oss. Innan starten var jag lite illamående. Dagen för beslutet var kommen. Jag var jägare och jagade på samma gång. Min ledning i U23 skulle föras i mål och med mycket tur var totalsegern inom räckhåll. Och så började vi i Mayerhofen och rullade tillsammans till dalstationen Horbergbahn, med vilken vi täckte en god del av höjdökningen. Den officiella tidtagningen startade för alla individuellt på fjällstationen. Tillsammans med Jiří Reeh drog jag mig ifrån resten av fältet. På nedförsbacken kunde jag ta ett försprång på cirka 15 sekunder, men detta var förbrukat redan i slutet av Lanersbach. Det bildades en grupp King-ryttare som inte körde speciellt fort mot Tux. Under tiden började mitt framdäck sakta bli svampigt. Att kliva ur sadeln var uteslutet då risken att däcket kunde hoppa av fälgen var för stor. Som tur var var jag en av de första fem prinsarna som flydde in i linbanan.
Trots förlusten av luft tappade jag ingen tid. Glacierbuss 1 transporterade oss till en höjd av cirka 2000 meter. Tillräckligt med tid för att pumpa igen. 600 höjdmeter låg fortfarande framför oss. Så det är här beslutet ska tas. Det var för roligt. Svampet på gatan var över. Var och en av oss hade kniven mellan tänderna och så tog Jiří Reeh och jag avstånd från de tidigare fördomsfria prinsarna. I en brutal attack lyckades jag köra iväg. Jiří Reeh kollapsade totalt och var "bara" femma på dagen. Jag säkrade dagen, U23 och totalsegern. Den överlägset största framgången i min karriär hittills.
Jag är skyldig denna seger främst till Velomotion och Centurion Bikes, de två initiativtagarna till kampanjen. Utan er hade denna helg inte hänt. Jag kunde ha ovärderliga upplevelser med dig. Jag kommer aldrig glömma dig! Jag skulle bli otroligt glad om det inte bara var över nu, jag har tagit er alla i mitt hjärta och vi har blivit riktiga vänner!
Jag vill också tacka Centurion Vaude-teamet, ZBC-organisationsteamet och alla vänner som höll tummarna för mig. Responsen, särskilt på sociala medier, är svindlande. Ditt stöd betyder världen för mig!
Tack
Din Lennard
Schreibe einen Kommentar