Minnena från 2014 finns kvar i mitt huvud: minusgrader, regn, snö och svåra förutsättningar för simträning. Egentligen stod det klart för mig att jag inte ville komma hit till St. Moritz igen. Nu har Jo övertalat mig. Vi packar in allt i bilen och kör 1500 mil genom Europa med bil och färja från Mallorca. Eftersom det kan kombineras perfekt med resan, deltar jag i Chiemsee Triathlon. Efter en lång bilresa kommer vi fram till Tyskland med lite av ett hjul. Även om det inte riktigt räcker för att vinna så är jag nöjd med min löp- och cykelprestation den dagen. Ändå finns det inget jag kan vila på och så nästa morgon fortsätter jag till höjdträningslägret i St. Moritz.
Väl där kan jag knappt tro det: solen skiner; det är långt över 30 grader; det finns en fantastisk ny pool; Jag är glad att se Brett Sutton igen. Kort sagt: Alla bekymmer jag tog med mig från förra årets vistelse försvinner i tomma intet. Under morgonsimmet är de två olympiska mästarna från London 2012 till vänster och höger om mig på banan: Nicola Spirig och Alistaire Brownlee. Det är svårt att räkna de många Ironman-titlarna för de andra atleterna som fortfarande finns kvar. Och jag är nu en dubbel tungviktare. 😉 Jag mår bra, men jämförelsen med de andra visar också att även om jag har förbättrat min simning så finns det fortfarande mycket utrymme för förbättringar!
Om vädret samverkar är det ett nöje att cykla passen hit upp. Även om jag alltid har en känsla av att någon håller mig för näsan först, så vänjer jag mig vid höjden över dagarna och jag kan andas bättre för varje dag. Jag är desto mer förvånad över att jag nästan kan matcha mina normala tider med mina löptider. Att vänja sig vid höjden går snabbare än förra året. Bara regenereringstiden tar lite längre tid på drygt 1800m. Speciellt när det går upp för min tränare och filosofiprofessor att långloppet ska leda längs Friedrich Nietzsches vandringsleder och det är därför jag ibland måste springa ett maraton. Nu hittar jag åtminstone den pyramidformade Zarathustra-stenen vid Silvaplanasjön med knutna ögon.
För två veckor sedan hade jag inte vågat tro att jag skulle ångra att jag bara var här uppe i två och en halv vecka. För att Half Challenge Poznan står på agendan. Jag har sett fram emot detta evenemang i flera veckor. Men på något sätt går det inte så bra dagarna innan loppet och plötsligt vill jag inte riktigt starta längre. Min lagkamrat Markus Hörmann är dock med i starten och Jo säger att han kommer att åka dit ändå för att stötta honom på banan. Han är övertygad om att Markus kan springa bra och vet hur stor skillnad det gör för en idrottare när tränaren står vid sidan av. Så jag följer med dig. Jag kan åtminstone simma och cykla och när jag springer ser jag hur jag mår.
När jag simmar har jag verkligen tårar i ögonen för jag kan inte gå framåt alls. Jag kan inte hålla i gruppen och simma sicksack över regattabanan. Jag känner att jag är i vattnet för alltid och sedan kommer jag faktiskt upp ur vattnet en frustrerande sju minuter efter. Jag skäller ut mig själv och säger till min tränare att det inte är någon mening, loppet är redan kört. Han insisterar på att jag åtminstone fortfarande cyklar, annars skulle det bli en totalt bortkastad träningsdag. Men konstigt nog, efter 20 km på cykeln kommer kämpaglöden tillbaka och jag samlar på mig fler och fler tjejer. Jag kliver av min cykel med ett försprång på över en minut Jo ställer sig på kanten och frågar mig vad jag skulle ha gjort. Jag vet det inte. Så jag springer fem kilometer och ser hur långt jag kan komma. Först efter fem kilometer är jag fortfarande i täten. Håll sedan ytterligare fem i samma takt. Jag är fortfarande i ledningen och har till och med ökat mitt försprång. Så fortsätt gå. Ni kan inte föreställa er hur glad jag är när jag passerar mållinjen först. Det här är min första stora vinst över en halv distans. Med det här startfältet drömde jag aldrig om att vinna och ingen förväntade mig mig. Jag har aldrig flugit över löparbanan så här förut. Jag satte ett nytt personbästa: 1:24min över 21,8km! Ovanpå det fick Markus sin första pallplats i ett riktigt starkt herrfält. Den här helgen var en stor framgång för vårt TRIPEP-lag: två starter, två pallplatser!
Nu blir det några dagars träning i mitt hemland runt Jena innan jag åker till Polen igen. Den här gången till Ironman 70.3 Gdynia. Återigen med Jo och Markus. Förhoppningsvis kan vi båda genomföra ett lopp där som vi gjorde i Poznan. Efter den här helgen ser jag verkligen fram emot det!
Sportiga hälsningar från vackra Thüringen, Diana
Schreibe einen Kommentar