Jag planerade mitt första träningsläger för säsongen 2016 på min favoritö Gran Canaria. Mitt mål är att klättra många meter på min landsvägscykel och att förbättra min uthållighet. Den här ön är perfekt för det! Det kommer att bli en lång & tuff OS-säsong så det gäller att lägga en bra grund.
Jag har också bestämt mig för att delta i det legendariska Cape Epic (13-20.3 mars). Det är dags att genomföra träningspassen på cykeln och inte längre på längdskidor. Det är min premiär i Sydafrika och min partner blir Sally Bigham!
Jag älskar att träna på klättringarna och därför reser jag till Gran Canaria med min BH G6 full av motivation. Det kanariska klimatet välkomnar mig från den bästa sidan.
Efter de sista skidenheterna under mycket svåra väderrelaterade förhållanden är träningsenheterna i ett så strålande område ren lyx!
Första avfarten känns obeskrivligt bra. Efter att ha genomfört träningspassen i Eissturm inlindat till det sista känner jag solens strålar och den varma vinden mot huden. Jag kan knappt kontrollera mig själv, njuta av vinden som smeker mitt ansikte och kraft upp i bergen. Skidpassen hemma var ganska intensiva och jag mår bara lite för bra i dessa strålande förhållanden. Det känns bara fantastiskt att vara tillbaka på cykeln. Fast jag älskar längdskidor! Efter träningsutvärderingen måste jag skratta åt mig själv. Typiskt nybörjarmisstag: helt täckt. Imorgon blir det mer kontrollerad träning!
Jag kommer att vara här i 4 veckor och under denna ganska långa tid i en så topografiskt svår terräng är det viktigt med systematisk träning för att nå önskade enheter och träningsmål!
Den första veckan tjänar till att anpassa sig till klimatet och att göra turer i det inte alltför intensiva området. Enligt min mening är den typiska "grundutbildningen" inte genomförbar med denna öhöjdsprofil i alla fall. Från och med 2:a veckan har jag några intensiva intervallprogram på schemat. De senaste veckorna längre enheter, också över 5-6 timmar. Jag kommer att behöva dessa långa enheter för Cape Epic!
Min favorittur leder till den högsta punkten på Gran Canaria, "Pico de Las Nieves (1950 m)"! Eftersom jag har mitt boende nästan direkt vid havet och därför startar min tur från havsnivån så finns det några höjdmeter att ta sig över! Jag älskar den varierande växtligheten på denna rutt. Från havet till den steniga terrängen upp till det gröna! Utsikten över Pico är imponerande. Om vädret och molnen tillåter det får du en komplett panoramautsikt över ön inklusive Teide-vy (Teneriffa). Jag njuter av den här utsikten om och om igen när jag står där uppe! På något sätt kan jag inte få nog av att titta på det även efter ett antal gånger.
Ön är ganska varierad. Söder är stenig & torr och temperaturerna mycket varma. I norr är det däremot väldigt grönt och mycket kallare! Vilken stor kontrast på en så relativt liten ö.
Vädret är genomgående nästan perfekt i år, så jag kan träna varje dag under de bästa förhållandena. Jag uppskattar det och njuter verkligen av tiden på min BH G6. Även om det verkligen brinner i benen på vissa klättringar och flera meter på höjden. Laktatet låter inte vänta på sig och det är därför tydligt att jag också lägger stor vikt vid min regenerering.
Förutom cykelträning finns det även friidrott. En CrossFitGym-box har öppnat sig några hundra meter från mitt boende. Lysande! Månadsabonnemang löst: här är jag ;-)!
Tiden och träningsenheterna flyger förbi. Jag är väldigt fokuserad på att göra min träning så bra som möjligt. Ändå får jag lite semesterkänsla. Sol och blå himmel varje dag och massor av trevliga människor som följer med och stöttar mig här under denna tid!
Min CE-partner Sally är också på ön samtidigt, så vi kan göra den ena eller andra turnén tillsammans! En av dem är den välkända "Valley of Tears" 150km och 3000hm!
Vi träffas på förmiddagen och börjar turen mot Mogan. Vägen slingrar sig längs klipporna längs havet till Port de Mogan, tills vi tar farväl av havet efter Mogan. De första klättringarna upp till San Nicolas är inte så branta. Olika lager av mineralberg fångar blickarna med sina färgkontraster. WOW! Innan vi når San Nicolas har vi ett pass att klättra innan vi når den lilla staden efter första nedstigningen. Jag gillar San Nicolas eftersom det speglar det lokala livet där. Inga turister! Vi stannar till vid ett litet snabbköp för att köpa vatten och förfriskningar. För nu väntar den oändligt långa uppstigningen till Artenara oss: 1000hm på ett svep! Den första delen kan knappast bli mer imponerande. Vägen är grov och smal, slingrande runt klipporna. Solen bränner ner i dalen.
Ingen trafik & inte en själ! Stenblocken är gigantiska i storlek och kantar dalen. Namnet "Valley of Tears" passar perfekt! Nu börjar det bli brant. Vägen slingrar sig uppför den första dammväggen i mycket branta växlar. Solen och dina ben brinner, svetten droppar från varje por! Det är lite vatten i de två reservoarerna som vi passerar. Inte konstigt med detta solsken och dessa temperaturer. Knappast en grön växt att se. Runt oss bara sten och sten. Jag känner mig liten däremellan. Uppgången vet inget slut. På vår högra sida passerar vi klipphus. Vilken kontrast. Nere vid havet de enorma hotellkomplexen och här bor fortfarande människor i sådana bostäder! Min favoritdel av den här slingan är delen där vi kommer in i det gröna skogsområdet de sista kilometerna till Artenara. Uppstigningen blir plattare. Temperaturerna blir plötsligt kallare.
Nordmolnet väntar på oss de sista kilometrarna innan Artenara. Träden suger helt enkelt upp fukten från molnet och de blöta dropparna kyler ner oss. Jag njuter av naturens spektakel. Vindväst på och på går vi genom nordmolnet. Bara några kilometer, sedan är vi framme i Artenara och strålande solsken väntar oss. puh! Den längsta stigningen är gjord.
Utsikten över "Roque Nublo" låter tröttheten försvinna för ett ögonblick. Denna utsikt följer med oss de kommande kilometerna till Ayacata. Vägen slingrar sig dit med några meters höjd innan den långa nedförsbacken väntar oss. Min BH G6 med Di2 är grym! Jag har så roligt att åka, även om jag saknar min cykel hemma! Längst ner säger jag hejdå till Sally med ett leende på läpparna. Fantastisk dag och topptur - vi är överens: Cape Epic kan komma.
Efter fler träningspass med otroligt mycket höjd och kilometer är det hem igen. Jag är väldigt nöjd med mina träningspass. Jag fick perfekta förhållanden och använde dem. Nu kommer den viktiga förnyelsefasen. Förväntan på att åka hem är stor! "Hem söta hem" Jag kommer!
Planeringen är så upptagen i år att jag inte kommer att stanna hemma så mycket. Men det är livet för en idrottare just under en OS-säsong!
Härnäst är det 4-dagars etapploppet SHC (25-28.2 februari) med mitt team BH-Sr Suntour-KMC på Cypern. Efteråt är du välkommen att följa med mig under Cape Epic och håll tummarna för mig!
Schreibe einen Kommentar