Ötztaler Cycle Marathon, en myt bland cyklister i det storslagna landskapet i de tyrolska alperna över 4 pass, 238 km och 5500 hm.
Green 'n Fit-teamet kunde såklart inte lämnas utanför och så vi reste till Sölden med ett motiverat gäng bestående av Marion Wittler, Thomas Frost, Stefan Frost, Jonathan Reuning och mig själv, Peter Mertens.
De individuella förberedelserna de sista timmarna innan maraton såg olika ut för alla. Medan Marion erövrade Timmelsjoch igen på lördagen och satte upp fötterna på lördagen, bestämde jag mig, precis som föregående år, för att göra en liten preload på lördagen. För detta genomförde jag en 40 km tur till den vackra Vent med lätt toppbelastning.
Och där var det söndag igen = tävlingsdag.
Med runt 4500 4 deltagare börjar det första racet för de bästa placeringarna i startblocken. För detta ringde min väckarklocka 45:5, vilket var meningslöst. Jag var redan vaken och upptagen med mina förberedelser. Ät, klä på oss, sista cykelkollen och så åker vi. Klockan 15:XNUMX var jag i en bra position i det andra startblocket i väntan på start. Lagkamraterna var inte långt heller och var på bra humör och positionerade. Vädret samarbetade och det lovade att bli en vacker dag.
Det kunde börja. Punktligt klockan 6 startade ett kanonskott och den väldiga masken av cyklister gav sig iväg i riktning mot Ötz. Denna ganska ömtåliga fas av loppet, som jag hade stor respekt för, gick utan problem och utan någon större spänning. Alla 45 av oss tog oss igenom denna nervösa och snabba fas av loppet utan krasch.
Här vid infarten till Ötz börjar loppet på riktigt med första passet.
Den irrytmiska Kühtai med branta ramper. De sista veckorna innan eventet var jag skeptisk till om förberedelserna gick bra. Nu borde det visa sig. Och det gick bra. Jag fångade en bra grupp som jag snabbt kunde bemästra passet med. Nedstigningen från Kühtai är en dröm. Tekniskt inte krävande och därför väldigt snabb att köra. Mycket roligt.
Topografiskt är Brenner faktiskt en bagatell. Men i rätt tempo gör det ont också. Jag var inte helt nöjd med gruppen jag var i först. Enhetlig spinning fungerade inte. Vissa förare höll sig utanför och det var ingen riktig fart i truppen. I slutet av passet och på nedstigningen blev det bättre och Brennerpasset erövrades snabbt och utan incidenter.
Nästa sak på menyn var Jaufenpass och de första tecknen på trötthet började sakta bli märkbara. Men det gick ändå ganska smidigt. När vi kom till toppen gav megastämningen oss en skjuts. Generellt sett var stämningen längs hela sträckan fantastisk igen.
Så fansen pressade dig in i nedstigningen, vilket var lite svårare än de tidigare. Men jag kom säkert ner till St Leonhard.
Precis som föregående år välkomnade en vägg av värme dig hit och det kändes som 40°C när du började de första krökarna. All avkylning från en trädgårdsslang eller vattenflaska var välkommen. Själv kom jag relativt bra överens med det och jag klättrade upp till Timmelsjoch med mina medlidande, sväng för sväng, hm för hm. När jag kom till toppen var jag ganska slut men också glad eftersom målet inte var långt borta. Men det skulle inte vara Ötztal om det inte följdes av något elakhet. Efter den första mycket snabba delen av nedstigningen, på vilken hastigheter över 100 km/h uppnås, sker en liten medelmåttig motstigning på ca 200 m höjd. Det gör bara fan som fan vid det här laget.
Det som följer är ren njutning. Sista nedstigningen i hög fart. De sista krökarna och infarten till Sölden. Jag hade väldigt roligt här med en grupp på 4 personer och vi körde mot Zeil tillsammans. Sedan infarten till Sölden. Ren gåshud, en fantastisk upplevelse helt enkelt. Sväng höger, över bron och infart till mål. Det som följer är ren glädje och adrenalin.
Oron för formen var ogrundad. Med 8:21 minuter var jag nästan 2 minuter snabbare än i förfadern och därför extremt nöjd.
Lagkamraterna gick också nöjda och med fina prestationer över mållinjen. BÄÄÄÄÄM. Bara Stefan blev besviken. Han hade redan kommit sjuklig, men ville inte bli nekad att börja. Tyvärr kunde loppet inte genomföras under förutsättningarna utan med sjukdom och därför fick Stefan tyvärr avsluta loppet tidigt. Det som är bra är att han redan har ett mål för 2017.
Vid det här laget vill laget tacka alla fans längs rutten och vid mållinjen, arrangören, de många medhjälparna, supportrarna och naturligtvis alla sponsorer till Team Green 'n Fit.
Schreibe einen Kommentar