Ötztaler Cycle Marathon 2017 - en tävlingsrapport av Tanja Dittrich / Team Lübbering
I år startade proffsen saker på fredagen med Pro Ötztaler 5500. Jag placerade mig på toppen av Kühtai och förväntade mig faktiskt ett stängt fält och kanske en utbrytargrupp. Men fältet var totalt splittrat! En såg in i smärtade ansikten. Det är trevligt att se att proffsen inte är annorlunda. Michael var på banan vid det sista av 4 pass, Timmelsjoch. Till slut kom knappt en tredjedel av förarna över mållinjen. Medan proffsen kommer ut "i tid" kämpar alla sig igenom, oavsett hur länge...
Efter denna försmak stod jag och Michael på startfältet i Sölden 05:30 skarpt på söndagen. Men nu var det dags att vänta och hålla värmen, för starten skulle inte ske förrän 6:45....
Tiden gick dock fortare än väntat och så kom det äntligen igång. Vi överlevde båda nedfarten från Sölden till Ötz utan olycka, fältet är alltid väldigt rastlöst här. Efter avfarten till Kühtai sätter alla sin egen takt och fältet rätas ut. Michael hade bestämt sig för att cykla efter sin puls och inte mycket mer än 160 bpm. Denna plan fungerade. På grund av de goda väderförhållandena kunde vi låta den köras på Kühtaigut-nedfarten, så att Garmin kort visade tre siffror. Jag ville ta det lugnt på Brenner, även om ridning i grupp uppmuntrar till ett högre tempo här. Michael fångade också en snabb 15-mannagrupp där han inte behövde överköras. På Brenner tog Michael den första pausen för förfriskningar, väl medveten om att de verkliga utmaningarna med Jaufpass och Timmelsjoch fortfarande låg framför honom. Jag har redan ätit mig själv på Kühtai och rusat vidare till förfriskningsstationen.
Jaufpasset passar mig, jag kunde sätta min bästa fjälltid här. Framför allt finns det alltid trevliga skuggade passager.
För Michael var början av Jaufenpass lite tuff, men efter en SqueezyEnergy Gel och utsikterna till nästa förfriskningsstation på toppen av Jaufenpass gick det jämnare igen.
Tre av fyra pass var klara! Nu måste den 29 km långa Timmelsjoch fortfarande erövras.
På träning tycker man att det inte är så illa och framförallt är landskapet megavackert! Annat är det med Ötzi, benen har redan klättrat en hel del, och i år var det redan vid den här tiden ganska varmt. Så du bör definitivt ta med dig förfriskningsstationerna för att få tillräckligt med vatten, eller, som Michael, lita på den österrikiska nationaldrycken, som sägs ge dig vingar, som den sista energikällan. Vi hittade båda vårt steg och vevade varv efter varv.
Ytterligare 11 branta kilometer genom högalpin terräng låg framför oss. Vi körde om de första knuffande (!) deltagarna. Nu blev det en riktig kamp, men vi skulle absolut inte trycka på här. Äntligen kom tunneln till syne. Tre switchbacks till, sedan ska det vara mer eller mindre platt till toppen av passet. Nu skulle bara nedstigningen till Sölden följa. Bara nedstigningen? Det fanns fortfarande denna uppstigning till betalstationen; men även detta gick snabbt över trots lätta kramper, och sedan var det egentligen bara utför till mål i Sölden. Åskådarnas entusiasm och stämningen i mål var överväldigande. Vädret spelade med perfekt hela dagen och så kunde Michael avsluta sin första Ötzi efter 9:19:44 som totalt 936 (518 AK) mycket nöjd och väldigt utmattad. När det gäller min måltid: precis utanför målet är också över! Målet var mindre än 10 timmar, verkligheten var 10:02 timmar (och därmed 69:e och 27:e plats i AK). Det borde inte vara en ursäkt, men RAA Challenge kostade mig ett korn eller två, vilket jag förmodligen underskattade när jag planerade loppet. Jag kämpade för att få min ryggsmärta under kontroll i tid med massage och tejpning. Slutsats: Jag måste dit igen nästa år!!
Schreibe einen Kommentar