Av Lennert Lifka
I år var vi i Vrsar igen och jag är stolt över att kunna kalla mina reportage för en trilogi. För jag, också bara en ambitiös cyklist, skriver nu detta reportage för tredje gången i rad. Även om den tredje delen i en trilogi faktiskt är finalen, hoppas jag kunna dela några uppföljare om våra framtida upplevelser med dig. En bra historia innehåller förstås alltid huvudkaraktärer, spännande personer och bifigurer. Men jag måste säga att i vår trilogi finns det bara huvudroller. I Kroatien är vi alla en del av en större helhet. Och du gillar att känna den sammanhållning som råder över klubbar och åldersgrupper.
Inte nog med att de växte i antal, och den här gången var strapatserna värda det, eftersom de belönades med händelserika dagar och nya upplevelser. I år inkluderade hennes pack av otämjda benkraft tre vuxna, sex Thüringer och två bulgarer. Än en gång kastade de sig ut på de kroatiska vägarna, där de längtansfullt sågs av förare som tutade och rullade i mötande trafik, poliser och högljudda cyklister. Blandat med bra väder, ibland dåliga vägar, berg och vackra landskap resulterade detta i en typisk kroatisk känsla. När packningen äntligen var klar i måndags och en dag försenad rullade den skickligt av Pineta-backen. Resan började med 105 kilometer i fint väder. Men redan under de närmaste dagarna stördes den initiala harmonin.
Det regnade, men vi körde ändå en av de två regniga dagarna. Eftersom ingen av krigskamraterna hade varm päls (som är vanligt för cyklister) vände det färgglada gänget med klapprande tänder och hade alltså bara 76 kilometer på klockan den andra dagen tillsammans. På den tredje gömde sig gänget bakom hotellets väggar och i de mysiga tvåmansgrottorna. Men på sena morgonen gick stormens öga vidare. Så alla njöt av det fina vädret och doften av den stela brisen som svepte över landet.
Senast en dag senare märkte var och en av dem vad de bulgariska följeslagarna hade på lådan. Från kilometer 60 och framåt användes i stort sett varje stadsskylt som en liten sprintpoäng. Berg lämnades inte heller utanför. Efter 127 kilometer och ett avslutande Pinetabergsprint kom gänget utspridda men ändå på gott humör. Denna sprinttradition har funnits sedan förra året. Så det beslutades enhälligt att fortsätta med detta under de kommande åren. Fredagen den 147 mars och efter sex blåsiga dagar stod ytterligare XNUMX kilometer på agendan. Efter denna sträcka belönades de cyklande pilgrimerna med en vilodag på sin gradvisa resa till det välkända berget Vrh.
Efter denna alldeles för långa andningspaus satte sig alla på sina cyklar nästa morgon och startade tredje blocket med avslappnade 137 kilometer. På kvällen efter att denna resa var gjord gjordes de sista förberedelserna för den kommande kungascenen. Sista ärenden gjordes, barer packades och allt på cykeln kollades en sista gång. När det äntligen var fredag sadlade alla i gruppen sina cyklar och så kom följeslagarna till sin destination: Vrh. Efter en lång stund med vinden i ryggen och åtskilliga meters höjd nådde de toppen av berget och njöt kort av den imponerande utsikten åt alla håll. Efter denna långa uppförskörning såg alla fram emot följande nedförsbacke och började därför vägen tillbaka via de idylliska vägarna på bergskedjans krön.
Efter sex och en halv timme anlände gänget till sin välutrustade håla med havsutsikt. Alla var genomvåta av svett och man kunde se ansträngningen i några grimaserande ansikten. Dessa symtom berodde dock troligen bara på den lokala spurten innan Vrsar, vilket alla var överens om. På slutet stod det: "Jaha, jag kunde ha kört några timmar till!". Vissa strålade instämmande med detta uttalande, andra bara skakade på huvudet och gick sakta till sina kammare. Även om åsikterna gick lite olika så var alla glada över att ha denna resa bakom sig och så avslutades dagen med en lång, förlängd middag. Dagen efter var de fyra första i truppen uppe tidigt. Man kunde höra travatleternas fotsteg och flämtande över torget framför boendet. Varför dessa fyra var vakna så tidigt förblev dock oklart. Den närvarande personalen rapporterade senare att de hade hört en subtil lukt av morgonträning.
Några återhämtade sig, andra återhämtade sig mindre, avslutade blocket och sin sista åktur efter nästan fem timmar i sadeln. En viss sorg smög sig sakta in i vardagen och alla visste att den alldeles för korta tiden i Istrien inte skulle hålla. Trots det närmade sig slutet försökte var och en av dem använda den sista vilodagen innan avgång för att avsluta träningslägret optimalt. Det fanns en mängd olika sätt att koppla av.
En del valde långa stads- och strandpromenader med en utsökt lunch och en glass till råga på allt. Denna typ av avkoppling tjänade också till att spendera resterande kroatiska småpengar. Andra gick dock ett steg längre och började kvällen enligt devisen: "Du kan sova på bussen!". Efter tolv dagar i pittoreska Kroatien packades väskorna ner i den motordrivna vagnen, provianteringen togs i knät och sedan var det redan tillbaka hem.
Schreibe einen Kommentar