MTB News: Efter att ha flyttat till Team BULLS, pratar Alban Lakata med oss om sina planer för framtiden, den goda teamkemin med den nya partnern Karl Platt och det något olyckliga slutet av Canyon Topeak Factory Racing.
Hej Alban, trevligt att se dig här, men ärligt talat lite överraskande. Hur kom din flytt till Team BULLS till? Har du haft planer länge?
Den första kontakten kom genom Karl (Platt, lagförare Team BULLS, not d. redaktör.) betingelser. Han har en bra ställning i laget. Och när Karl har något i huvudet ger han inte upp så lätt. När det stod klart för mig i slutet av säsongen att Canyon Topeak Factory Racing inte skulle fortsätta, gick Karl fram till mig och frågade mig om jag inte ville köra med honom nästa säsong.
Kände ni varandra tidigare? Och är det verkligen så lätt?
Visst känner man varandra efter så många år, men det blev aldrig riktigt närkontakt. För några år sedan hade ingen av oss kunnat föreställa oss det (skratt). Inte för att vi inte kom överens, utan för att idén på något sätt var främmande för oss båda. Karl var Bulls, jag var Canyon - det var allt.
Situationen var lite svår för mig eftersom jag faktiskt redan hade ett väldigt bra kontrakt från ett annat lag som var redo att skrivas på. Men jag skulle inte ha varit 100% aktiv inom tävlingsidrott där. Jag skulle fortfarande ha börjat på lopp, men där skulle jag också ha tagit hand om utvecklingen av cyklarna och byggandet av ett lag.
För många förare i din ålder hade detta varit ett logiskt steg
Javisst. Den nya uppgiften skulle också ha tilltalat mig. Jag kanske är 39, men jag har fortfarande två eller tre mycket bra år i tanken och några mål som jag fortfarande vill uppnå i min racingkarriär. När Karl kom till mig med idén blåste racerföraren i mig ut och jag ville verkligen ha det.
Är det så lätt? Två förare pratar om förändringen och det är allt?
(skrattar) Nej, så enkelt är det inte. Visst måste man säga att MTB-sporten är som en stor familj än idag. Det kanske låter banalt, men i praktiken är det verkligen det. Det är en av anledningarna till att vi chaufförer fortfarande jobbar utan chef. Visst, det handlar också om pengar och någon sådan kanske skulle hjälpa, men på något sätt stämmer det inte riktigt med filosofin. Dessutom hjälpte Karl förstås till att bygga BULLS-teamet och hans ord väger tungt i ledningen.
Vad övertygade dig att byta?
Jag hade en känsla av att en omställning kunde ta mig till en högre nivå som idrottare. Jag var trots allt alltid med samma lag tio år tidigare och det var bara lite för mycket rutin som smög sig på, måste jag erkänna i efterhand. Det fungerade alltid bra och var mitt idrottsliga hem, men omedvetet gör man sig bara lite för bekväm som idrottare. Att vinna Cape Epic är också en av sakerna jag saknar i min karriär. Att köra detta lopp med Karl var nästan skäl nog för mig. Sist men inte minst var jag också övertygad om att jag erbjöds ett tvåårskontrakt med option på en trea.
En titt på Alban Laktas nya arbetsverktyg: The Bulls Black Adder Team Edition
https://www.velomotion.de/2018/12/first-ride-bulls-black-adder-team-2019-im-kurztest/
Särskilt kontraktets längd är inte längre en självklarhet i dessa dagar
Ja, tyvärr är det så det ser ut. Nu senast hade jag bara ett 1-årskontrakt och det sätter stor press å ena sidan och å andra sidan sätter det det sportsliga perspektivet på skakiga ben. Om det till exempel inte går så bra på ett VM är det inte bara de personliga tvivelna som gnager, man har också konkreta farhågor om framtiden. Har du ett flerårigt kontrakt där kan du känna stödet och du kan hämta ny motivation och styrka från det. Det var just därför en så kortsiktig grej var utesluten för mig, speciellt inte med ett nytt lag.
Låt oss nu kort sammanfatta denna säsong och slutet av Canyon Topeak Factory Racing. Hur överraskande kom allt detta till dig?
Så fort jag skrev på kontraktet för mitt sista år hade jag en känsla av att det var på väg att ta slut. Jag minns att jag satt på planet på väg till kontraktsförhandlingarna. Jag ville verkligen ha ett tvåårigt, om möjligt till och med treårskontrakt. Jag fick höra väldigt tydligt att de inte kunde göra det eftersom de andra lagsponsorerna bara hade kontrakt för ett år. Det var då jag tänkte för mig själv... något verkar vara på gång. Eftersom det också var fallet med alla mina lagkamrater stod det faktiskt klart för mig vart resan tog vägen.
Den sportsliga framgången var faktiskt rätt...
Tydligen går det för bra för Canyon, utan att vilja skylla på någon. Cyklarna säljer som smör för tillfället även utan extra PR via teamet. Naturligtvis har vi också gjort ett bra förarbete de senaste åren, vilket säkert kommer att vara användbart i framtiden. Canyon stöttar många atleter och lag och jag förstår att man måste ta ett beslut någon gång. Självklart tyckte jag fortfarande att det var synd på den tiden. Å ena sidan är jag tacksam för stödet under många år och de möjligheter som erbjöds mig, å andra sidan är jag fortfarande inte helt nöjd med hur det blev till slut.
Vad menar du med det specifikt?
Tyvärr blev vi skjutna länge och lämnade i mörkret. En dag sa det att det kanske skulle fortsätta trots allt, sedan fanns det ingen mer information och ganska kort efter VM kom det definitiva beskedet att det var över. Det saknades transparens, vilket var synd.
Slutet är aldrig vackert, för ingen i laget. Inte för de ansvariga, inte för idrottarna och inte för arbetsledare, mekaniker etc. Speciellt när man jobbar tillsammans så länge som vi gjorde då, växer man ihop. Och helt plötsligt är allt över.
Bekymrade situationen kring laget även dig i tävlingarna?
Dödläget med laget och kontraktet förstörde min säsong lite. Med mina mått mätt var det ett blandat, ibland till och med dåligt år. Tyvärr var världscupen en total röra, andraplatsen på Cape Epic är inte dålig, men å andra sidan är det så långt borta. Annars var det fortfarande några pallplatser, men några stora framgångar blev det inte.
På något sätt var jag inte riktigt där mentalt. Särskilt på VM, det stör mig fortfarande. Jag var i bra form, kraftvärdena var där de skulle, men mitt huvud spelade inte med. Det var alltid min stora styrka förr i tiden. Att vara fokuserad, tunnelseende i rätt ögonblick. Jag tappade det det senaste året.
Har du en specifik situation i åtanke?
Vid världsmästerskapen ändrades en av stigarna med mycket kort varsel och jag tappade prompt mer än två minuter till toppen av loppet där. Det gjorde mig så osäker i det ögonblicket och jag frågade mig hela tiden hur detta kunde ha hänt mig. Mitt huvud var helt enkelt inte på det. Fokus saknades och då räcker det inte på den här nivån. Jag vill inte skylla det helt och hållet på situationen runt laget, men det spelade visst en stor roll.
Så nu ett nytt kapitel i din karriär med Team BULLS. Hur togs du emot?
Signaturen på kontraktet är fortfarande blöt, men jag känner mig redan lite hemma här. Jag har redan allt jag behöver för träning, cykel, kläder, utrustning och teamet har redan gett mig ett fantastiskt mottagande. Jag är riktigt nöjd, speciellt med de många unga förarna i teamet. Bulls har alltid gjort det rätt – det har alltid funnits unga förare i laget, vilket jag tror är väldigt viktigt för bra teamkemi.
Som trefaldig världsmästare i maraton borde acceptansen inte vara något stort problem ändå...
Självklart kommer jag att ta med mig mina tidigare framgångar och mitt namn till det nya laget, men jag är medveten om att jag måste etablera min ställning även här. Det är också naturligt för mig.
Vad märkte du mest under dina första veckor med laget?
Laget här har redan mycket bra strukturer. Detta beror också på Friedemann (Schmude, Team Manager Team BULLS, not d. redaktör), som har varit med oss för alltid och vet exakt hur saker och ting fungerar. Det är något jag är väldigt exalterad över och något jag redan har känt under den månad som jag har varit involverad i laget. Organisationen runt teamet är jättebra och som förare kan du verkligen fokusera 100% på ditt eget jobb.
Nytt lag, ny partner och med Cape Epic säsongens första höjdpunkt redan i början - är du fortfarande nervös med din rutin?
Men självklart! Karl är 40, jag är 39, men vi är båda väldigt exalterade och lite nervösa. Lite som en ny kärlek (skratt). Jag är verkligen nyfiken på hur Tankwa Trek (Förberedelselopp för Cape Epic, not d. redaktör) så kommer det att fungera. Hur fungerar kommunikation i stressiga tävlingssituationer? Vi tar båda med oss erfarenheten, men det tar ändå lite tid att anpassa sig till en ny partner.
Du har tävlat vid Cape Epic många gånger, men hittills har du aldrig kunnat vinna. Varför blir det annorlunda i år?
Just det, jag står på startlinjen där för tionde gången i år. Jag tror att Karl och jag är på exakt samma våglängd vad gäller tävlingstaktik och det är vår största styrka. Visst, jag hade en väldigt bra partner innan, men vi harmoniserade ofta inte perfekt taktiskt i loppet. Han gav alltid en toppprestation, inte sällan bättre än jag, men han gillade att ge allt i början och fick sedan ta bort något på slutet - för mig är det mer tvärtom - och som tur är för Karl också.
Har du redan pratat om loppet? Hur vill du gå tillväga taktiskt?
Det finns bara ett sätt för oss att vinna loppet: uthållighet. Vi har definitivt vad som krävs, även om Cape Epic har utvecklats lite mer mot XCO-killarna genom åren.
Känns det inte konstigt att stå till start tillsammans med den tidigare stora konkurrenten?
Jag och Karl har alltid varit stora konkurrenter, faktiskt så länge jag kan minnas. Han var alltid mer en specialist på etapplopp, jag hade mina styrkor i endagsloppen, men man ser helt klart den andre som en konkurrent. Jag tycker att det är desto mer briljant nu när vi kan åka tillsammans.
Erfarenhetsmässigt borde ingen kunna lura dig så lätt.
Det tilltalar mig verkligen att jag och Karl i vår ålder fortfarande kan visa att man inte ens i slutet av 30- eller början av 40-årsåldern hör hemma i maratonidrotten om man jobbar hårt med sig själv. Jag ser oss som lite av en förebild. Många tenderar redan att avskriva cyklister över 30 år, särskilt på vägarna … även om Valverde precis har bevisat motsatsen där.
På tal om Valverde, följer du personligen landsvägscykling?
Jaja! Det som fascinerar mig med de flesta landsvägscyklister är denna otroliga drivkraft att fortsätta bli bättre, även i ung ålder. Det råder dock ingen tvekan om att det ibland finns en överdrift.
Under din karriär, tänkte du någonsin på att byta ut på gatan?
Spelade kanske, men aldrig seriöst engagerad i det. Jag kommer faktiskt från volleyboll. Det var då jag insåg att jag verkligen inte ville vara beroende av ett lag. I slutändan skulle jag vilja skörda kraften jag lagt i den och kunna köra den för min egen räkning. Men det som fortfarande intresserar mig mycket och spelar roll i vissa överväganden är tidskörningen.
tidsprövning? Berätta för mig!
I år tog jag första steget och tävlade i det nationella mästerskapet i tidskörning och det gick ganska bra. Visst, det var inte perfekt överlägset... det finns fortfarande utrymme för förbättringar vad gäller sittställning och material, och jag hade otur och var ute i regnet länge, samtidigt som det var torrt för toppkillarna . När det gäller prestandadata kunde jag dock hänga med i toppen.
Så det finns tillräckligt med mål för framtiden! Alban, tack för din tid!
Schreibe einen Kommentar