På söndagen var Tour d'Energie det andra German Cycling Cup (GCC)-loppet för säsongen för TEAM GREEN'N FIT. Summan av kardemumman är att det inte kunde ha gått bättre för laget: seger på kort distans för både damer och herrar samt seger på damernas långdistans inklusive en gul tröja för totalledaren Manuela Freund. Personliga tävlingsrapporter visar att allt inte alltid går smidigt inom cykling. Denna vecka av Marion Wittler på långdistansen och Cosima Henrichs på kortvarvet.
På söndagen stod det andra cykelloppet i 2014 års GCC på programmet: 100 kilometer i Göttingen, inklusive några utmanande klättringar. Som nybörjare i cykelvärlden var min största oro vid startlinjen i Göttingen inte klättringen mot Hohe Hagen, utan helt enkelt att avsluta utan att krascha. Jag erkänner att jag som tränad triatlet fortfarande har utrymme för förbättringar när det gäller teknisk och taktisk cykling. Så jag stod vid startlinjen med en puls på 200 och hoppades kunna ta mig igenom de första kilometrarna smidigt. Den neutraliserade starten minskade visserligen tempot i början, men enligt min mening gjorde det inte cykelturen något lättare. Så småningom var det dags att ge full gas och börja trampa. Redan från början märkte jag att den höga luftfuktigheten verkligen tog på, och jag hade svårt att andas – att kippa efter andan började inte ens beskriva mina försök att pumpa syre i kroppen. Okej, förutom luftfuktigheten kan tempot, som inte riktigt var i linje med min GA1-zon, också ha varit en liten del av problemet.
När vi såg skylten 70 kilometer kvar hände kändes det faktiskt som att det hade gått 70 kilometer - men efter 70 var det redan kört. När det började regna – jag har ingen aning. Det spelade ingen roll för mig heller, eftersom kullerstenspassager som de i Köln inte var att vänta och jag känner mig ganska säker på nedförsbackar, även under våta förhållanden. Så vi var tvungna att bita ihop tänderna och få det gjort. Jag var glad att det räckte till 8:e plats i damrankingen – det var en tuff kamp för mig idag.
På den långa sträckan hade vi inte bara Manuelas födelsedag att fira, utan också den totala segern hon uppnådde, sprintklassificeringen hon vann och ledningen i GCC: Jag hoppas att jag inte har glömt något om det.
”Cykling handlar om att falla och resa sig upp igen”, som Walter Godefroot en gång uttryckte det, och det kan på något sätt gälla mig också. För mig var kortdistansloppet inte särskilt lyckat. Mer om det senare.
På lördagskvällen gav jag mig av mot Göttingen med Andreas i teambilen. Där övernattade vi i en sporthall som arrangören ställde till oss kostnadsfritt. Efter en kort natt gick vi på frukost på morgonen och till utdelning av startdokument. Vi lastade av cyklarna och satte ihop dem, fäste startnumret på styret och tröjan och bytte. Eftersom temperaturerna fortfarande var ganska låga fick benen ändå en god portion värmeolja.
Min personliga skräckdag började när jag värmde upp. Även med det bästa materialet fungerar saker ibland inte. Det var svårt för mig att byta från den stora till den lilla växeln och växlarna växlade inte smidigt och hoppade runt. Tyvärr gick det inte längre att åtgärda problemet 20 minuter före start. Så sätt dig i startgroparna och gör ditt bästa. Redan efter 3 kilometer visste jag att alla chanser till en bra placering hade försvunnit. På den första långa stigningen var jag tvungen att släppa fältet och allt bakom dem. De enda rörliga gångarna var de minsta och de två största. Med tanke på terrängen har jag inget annat val än att köra på minsta möjliga sätt.
När jag kom fram till Hoher Hagen såg jag förstås fram emot nedstigningen. Det var viktigt för mig att få ut så mycket tid som möjligt för jag är inte sämst på nedförsbackarna. Men gatorna var ganska blöta och fulla av smuts. Därför måste försiktighet iakttas. Efter det var det bara full gas. Nu var de stora gångarna rörliga. Att stänga av huvudet var dock inte det smartaste beslutet, för i den höga hastigheten och på blöta vägar var det bara en tidsfråga innan bakhjulet åkte iväg i en kurva. Och så blev det. Jag klev direkt av cykeln och fortsatte cykla. Tyvärr var luften ute. Trots det nådde jag mål och det var det som gällde för mig.
Efteråt såg vi prisutdelningarna för båda distanserna som ett helt lag. Stämningen var på topp eftersom loppet var mycket lyckat för många av oss. Nu är det dags för mig att pricka av loppet och starta med förnyad kraft i Leipzig den 11 maj.