Det var väldigt tidigt att gå upp idag, ta mina sju saker och skynda till fots till transferområdet. Sedan åt vi frukost på bussen och avnjöt en espresso i Conegliano, hämtade cykeln, lämnade in vårt bagage och stuvade in maten i Mavic Auto. Klockan 9 gick startskottet och saker och ting började lugnt. Framför allt är det många amatörryttare i starten, majoriteten av fältet är, i likhet med La Marmotte, ganska lugnt på vägen och för dessa ryttare är ett sådant etapplopp en otrolig utmaning.Det fanns bara ett fåtal tyskar. -talande ryttare vid starten, främst engelska och franska.
Helt annorlunda längst fram i planen. Förutom Nico kände jag ingen innan dagens etapp, det finns ingen startlista för Haute Route. Passo san Boldo kom i alla fall igång och jag testade även konkurrenterna i toppen. Efter den lika tekniska nedfarten till Tirchiana (som jag känner till från GF Bellunese förra året) och hälsat på mina vänner där Stefano och Paolo från vägkanten, fortsatte vi - stadigt uppför genom dalen via Sedico - Agordo och Alleghe.
Massor rullade tillbaka upp genom dalen och förresten till Alleghe var det minst 100 ryttare i den första gruppen. I de första ramperna efter Caprile märkte jag att det gick riktigt bra för mig och efter att ha känt till stigningen från förra årets fotografering i Alta Badia kunde jag hantera min styrka perfekt. Så jag visade inga svagheter och gjorde tre skarpa attacker för att se vilken av förarna jag inte kände som verkligen hade vad på sig. Med två man på bakhjulet fortsatte vi, resten var tydligt distanserade. Ingen av dem ville ta ledningen, så jag väntade tills efter det korta platta avsnittet, där Passo Giau verkligen börjar, med att attackera igen.
Efter att tajmingen avslutats på toppen av passet var det inget att förlora och jag red den första kilometern med kniven mellan tänderna. Först då brast den första av de två av, den andra gjorde ett totalt avslappnat intryck medan jag kämpade på. Jag tänkte på förra årets Endura-mardröm och gick upp en växel igen tills min andra kamrat också fick ge upp. Från och med nu kämpade jag mest mot mig själv! Gapet ökade knappt och jag fick på något sätt bensin. De nödgel kompenserade lite, men de sista kilometrarna var ett riktigt grind! Snösladd satte in och utvecklades snabbt till ett riktigt hagelväder, däcken knastrade som på en snöig väg.
Jag såg mig inte omkring en enda gång utan kämpade bara mot vinden, kylan och varje sekund jag behöver som reserv för de närmaste dagarna. På toppen var jag helt tom, kunde knappt bromsa och som tur var fick jag direkt jackan från Mavic Auto som hade följt efter mig från Flame Rouge. Som tur var handlade inte nedstigningen om någonting längre och så fort vi nådde Cortina sken solen igen!
Efter catering, massage, briefing, prisutdelning och bastu skriver jag nu och är väldigt nöjd med hur det gick idag. Det tog lång tid, men säsongens första vinst ger mig ett rejält lyft. Hur jag ska lägga på mig de närmaste dagarna avgörs nog imorgon vid starten. För att ha en chans att vinna dagen i Meran skulle jag behöva attackera tidigt och åka hela etappen solo. Med kungens etapp med en bergsavslutning vid Gaviapasset kan det här vara en ganska utmattande taktik - men du får veta mer i morgon efter loppet.
Från och med imorgon kommer det att bli riktigt tufft, daglig start klockan 7, rakt upp till Falzarego, vidare över Prodoijoch och Karerpass; i slutet den snabba nedfarten genom Eggental, den ändlösa platta sträckan från Bozen till Meran, där Alexander väntar på mig.
Hälsningar från Cortina d'Ampezzo, vi ses imorgon!
Schreibe einen Kommentar