Australien! Så många förknippar det med drömlandet. Antagligen för att det är så jäkla långt borta. Jag har varit här i två veckor nu för att göra Ironman Western Australia. Även om dagarna är fyllda med träning och förberedelser inför loppet får vi ändå se mycket av landet. Vi är på västkusten med vår vän Dimity-Lee Duke, också en triathlet, i Bunbury. Den största överraskningen är vänligheten hos människorna här! Alla är vänliga, hjälpsamma, hälsar på dig, frågar hur det går. Oavsett var du är har du alltid intrycket av att folk är glada över att du är där!
Det finns ett delfincenter i Bunbury och om du har tur kommer delfinerna till stranden. Vi var där tre dagar i rad, tittade på havet i timmar och såg bara en delfin väg ut där. När vi vill gå, lite besvikna, råkar vi faktiskt stanna till vid stranden igen. Och vad är det?! Du kan se en fena 50 meter bort, den kommer närmare och närmare! Ta av dig byxorna och skorna och gå ner i vattnet upp till midjan och hoppas att delfinen kommer till oss. Gåshud täcker mig när delfinen simmar förbi 20 cm framför mig! Och det finns fler: tre delfiner och en unge! De simmar runt oss i nästan en halvtimme. En upplevelse som jag sent kommer att glömma!
Ironman närmar sig. De stora namnen på startlistan (Yvonne van Vlerken, Liz Blatchfort, Liz Lyles och fem andra Ironman-vinnare) gör mig lite orolig. Skulle jag kunna hänga med? Min tränare är säker – åtminstone en av oss! Och så finns det hajarna. Vi måste simma två kilometer ut i havet, i en vik där vita (!) hajar ofta ses... Dagarna innan start försöker jag pressa mig själv. Jag intalar mig själv att jag bara måste göra min grej och det kommer att bli ett lyckat lopp.
Då har tiden äntligen kommit, spänningen är rätt, den obehagliga magkänslan är där den hör hemma. Jag heter och jag ställer upp med de andra tjejerna framför havet. Några sekunder till. Jag sätter mig i utgångsläget, hornet tjuter och vi rusar ut i vattnet. Den oroliga känslan i magen är direkt borta, nu är det dags att säkra bra fötter så att du kan få lite vattenskugga. Tja, jag kunde ha gjort det. Då stannar kvinnan framför plötsligt och den första gruppen är borta. Det var dumt, jag hade fel fötter. Tja, fortsätt kämpa. Jag kommer upp ur vattnet med den andra gruppen. Det känns som att de andra har varit ute före mig i evigheter. Ta snabbt av neoprenen och iväg går vi på cykeln.Min tränare Jo står vid sidan, lite förbryllad och stammar ut något som jag har fyra minuter på mig att komma till toppen! Senare berättar han att han inte väntat mig på länge. Fyra minuter – det är galet för mig! Jag gjorde det äntligen! Annars var det alltid sex till åtta minuter. Nu kan du komma igång. Min cykel flyger över asfalten. Ingen kommer närmare bakifrån och det är färre och färre framför mig. Efter 60 kilometer kan jag ta ledningen! Jag är överlycklig: I det här fältet med så många Ironman-vinnare är det så lätt för mig att ta ledningen! Wow! Nu är det bara att cykla igenom. Men på något sätt vill min kropp inte vara som jag längre. Mina wattvärden rasar och jag kan inte göra något åt det. Det är inte så illa, tycker jag. Maratonloppet kommer fortfarande. Jag är den andra kvinnan som går av cykeln. De första stegen är OK, men sedan börjar mina lungor att sluta sig och jag kan knappt andas. Jag drar ner farten, men det hjälper inte heller. Nu börjar jag hosta, hela kroppen skakar. Fortsätt springa och hoppas att det händer igen. Pauserna mellan hostanfallen blir kortare, jag måste gå och kan fortfarande inte andas ordentligt. Det kan inte vara sant! Även om de senaste dagarna inte har varit perfekta har jag inte riktigt känt mig sjuk. Men det finns inget annat sätt. Coach Jo står vid sidan av och stoppar mig och säger att jag ser sjuk ut. Glasögon, hosta, ömma lungor. Jag vill avsluta Ironman oavsett vad. Men Jo insisterar på att det inte är någon idé att riskera hälsan, en tävlingsidrottares viktigaste tillgång, och tar mig ur loppet.
Jag är väldigt ledsen. Allt gick perfekt i början av loppet och sedan blev min kropp sjuk och bara stängde av. Det är något jag inte kan ändra på. Efter alla dessa veckor av hård träning är jag på väg att få ett virus. Att klaga hjälper inte, jag vet, men det är bra till viss del!
Vi har en dag kvar i detta vackra land med dess riktigt trevliga människor, sedan åker vi tillbaka till kalla Tyskland. Familjebesök före jul, äta pepparkakor och stollen. Strax innan jul flyger vi tillbaka till "vår" lilla ö och tränar inför nästa race. Även om det inte gick så bra den här gången så lärde jag mig en sak: jag är äntligen längst fram och kan ge mig in i nya lopp med mycket självförtroende! Till och med hajar stör mig knappt längre 😉
Schreibe einen Kommentar