Vid 10-tiden på lördagsmorgonen begav vi oss Kölnbor till Leipzig Neuseenland.
Efter den nästan 600 kilometer långa bilresan mötte vi de återstående teammedlemmarna i ROTHAÍs monter på mässområdet. Efter att ha samlat in siffrorna gick vi direkt till en kort rundtur på rutten och en gemensam resa efter att ha checkat in på hotellet.
Eftersom vår Ronny är hemma i detta område kunde vi titta närmare på knepiga och avgörande avsnitt och fundera på inledande taktiska tillvägagångssätt i förväg.
Vid den obligatoriska middagen tillsammans på en italiensk restaurang kunde vi varva ner igen i en avslappnad och rolig atmosfär, trots allt var slutmötet inte planerat förrän nästa morgon.
På grund av den tidiga starten gick vi och la oss tidigt, utvilade och fokuserade, vi träffades tidigt på söndagsmorgonen för frukost. Tillsammans gick vi igenom viktiga delar av rutten igen och kom överens om två nyckelplatser där vi ville försöka decimera fältet.
Klockan 8 gjorde vi våra Fujis redo att åka och körde tillsammans till startområdet vid Alte Messe Leipzig. Rulla ihop lite till och sedan placerade vi oss i startblocket. Startsignalen gavs omedelbart klockan 8.30 i svala temperaturer och god bris.
De smala och slingrande stigarna under de första kilometrarna tvingade oss att stanna nära framsidan av fältet för att undvika fallrisk. Ett modigt utbrytningsförsök av Paul Sicking efter några kilometer blev allvar först när två ryttare anslöt sig. För att inte låta ledningen över utbrytargruppen bli för stor satte Team Bürstner för första gången fältet av ryttare på kanten av vinden halvvägs genom loppet. Nu var det dags att hålla ögonen öppna, och hela ryttarefältet sträckte sig genom en smal stad som ett pärlband.
En av våra valda nyckelpunkter började där och vi ökade tempot för att dela upp fältet. Några ryttare fick snabbt ge upp och flera små grupper bildades. De följande 10 kilometrarna gick i ett nafs, men på grund av vinden tog det lite ansträngning och min puls sköt upp till över 180 slag vid ett tillfälle. Medan våra ben blev större och större av laktat, snurrade sex av oss lagmedlemmar framför Stephan Räth i den gula tröjan.
Efter att vi sänkte tempot lite kunde enskilda grupper komma ikapp igen bakifrån. Nu hade dock fältet krympt till ett 50-tal förare och i denna konstellation var det mycket säkrare mot finalen.
Efter att vi lämnat sjölandskapet bakom oss gick några ryttare samman på en liten stigning för en sista attack. Pelotonen sträcktes ut igen, men alla anfall mot mål omintetgjordes.
Nu gällde det att förbereda sprinten så gott det gick för att jag inte skulle fastna eller hindras de sista två kilometrarna. Som alltid kunde jag lita fullt ut på mitt team. Perfekt placerad var jag den första att svänga in i hemmet rakt genom höger-vänster chicane, där det var ett nytt fall bakom mig.
De sista krafterna mobiliserades till slutspurten och jag var överlycklig över att säkra segern för mitt lag.
Ett mycket speciellt tack går till min tränare Enrico Poitschke, som har stöttat mig med råd och stöd i flera år.
Med förvissningen om att ingen förare skadades allvarligt i kraschen kunde vi njuta av framgångarna tillsammans och efter den festliga prisutdelningen avsluta tävlingsdagen på ROTHAÍs monter med en cool Wernesgrüner.
Jag ser fram emot att se dig igen på GCC-racingcirkusen i Schleiz om tre veckor!
Tills dess,
Din Daniel
Schreibe einen Kommentar