Intervju: Tour de France 2015 var den enes glädje, den andres sorg: Som nybliven tysk mästare, Emanuel Buchmann åkte in i rampljuset, fick Dominik Nerz å sin sida kliva av sin cykel i Pyrenéerna medan han hade goda utsikter. Velomotion pratade med de två proffsen om Tour of France, deras vänskap och deras lag BORA – Argon 18 och de idrottsliga målen under de kommande åren.
Hur har du spenderat de senaste veckorna? Hur återhämtar man sig från en Tour de France, fysiskt och mentalt?
Emanuel Buchmann: Direkt efter turnén gjorde jag några fler kriterier och tillbringade sedan en vecka med en vän vid Gardasjön. Jag gick precis på semester och stängde av cyklingen. Nu är jag fräsch igen och träningsmotiverad.
Dominik Nerz: Jag red ett kriterium. Jag spenderade mycket tid med familj och vänner bara för att få lite distans och ladda batterierna.
Du började turnén med stora ambitioner i den totala klassificeringen, men fick sedan hoppa av på den 11:e etappen. Hur bearbetade du det?
DN: Jag skulle ljuga om jag sa att jag redan har skjutit det åt sidan helt. Det tar tid. Turnén var säsongens absoluta höjdpunkt för mig. Det är klart att det efter en besvikelse tar ett tag att få klart huvud igen. Men jag måste säga att jag nu känner mig fysiskt vältränad igen och jag njuter av att sätta mig på cykeln igen. Och nu, när tävlingarna drar igång igen, hoppas jag kunna avsluta 2015 års turné och säga "Here we go again!"
Följde du Emanuels starka prestation på turnén?
DN: Om jag ska vara ärlig slog jag inte på tv:n de första dagarna efter att jag åkte. Det var för känslomässigt för mig, för först var jag tvungen att inse att jag inte var där längre. Men jag såg såklart resultatet och läste mycket, speciellt om emu. Jag var otroligt glad att han gick igenom det och visade vad han kan. Och jag måste säga respekt och hatten av för denna prestation. Att få hävda sig i första turnédeltagandet och sedan i en så svår bana som i år och köra igenom till Paris är värt varje ära.
Emanuel, har du redan insett vad som hände på turnén?
EB: Jag har haft några veckor på mig att tänka på det. Jag börjar sakta bli medveten om att den tredje etappplatsen i Pyrenéerna och turnén i allmänhet var riktigt bra.
Har en dröm gått i uppfyllelse för dig?
EB: Som juniorförare var jag aldrig riktigt bra, jag tänkte aldrig på att bli proffs. Det var mer en orealistisk dröm att åka Touren. Att ha lyckats göra det under sitt första år som proffs är verkligen fantastiskt.
Skulle ni två beskriva er själva som professionella och teamkollegor eller som goda vänner?
EB: Innan jag kom till Bora-Argon 18 kände jag inte ens Dominik, men vi kom överens direkt och blev snabbt väldigt goda vänner. Under loppen är vi faktiskt alltid tillsammans i rummet och har haft väldigt roligt tillsammans.
DN: Vi har inte hunnit träna ihop ännu, även om vi inte bor långt ifrån varandra. Men jag kan bara bekräfta vad Emu säger. Jag kommer från lag där en så bra relation med lagkamrater inte alltid var dagens ordning. Nu ökar det också förväntan när jag vet att jag ska träffa Emu på loppet och vi är i samma rum. Det är alltid bra.
Hur är ditt tävlingsprogram? Kommer de tyska fansen att se dig igen i det här landet i år?
EB: Jag tränar i fyra veckor till, sedan en serie endagslopp i Italien med Tour of Lombardy som höjdpunkt. Jag är väldigt exalterad inför just det här loppet och jag vill göra det bra där. Tyvärr är det ingen mer start på programmet i Tyskland i år.
DN: Det är liknande för mig. Jag åker också Tour of Alberta i Kanada och de två endagsloppen i Quebec och Montreal. Efter Tour of Lombardy kör jag ett nytt race i Abu Dhabi. Då är det över för mig också.
Hur känner du dig i Team Bora - Argon 18?
EB: Lagstrukturen är mycket bra. Som nyproffs hade jag aldrig intrycket av att det fanns hierarkier och att laget var uppdelat i unga, ganska oerfarna förare och gamla händer. Vi kommer alla väldigt bra överens och gillar också att köra bil och är motiverade för varandra.
DN: Jag gillar storleken på truppen. På BMC skulle jag se några ryttare på läger en gång om året och sedan inte under resten av säsongen. Detta är annorlunda nu. Du känner dina kollegor, spenderar tid tillsammans, drar ihop. Att Bora - Argon 18 "bara" kör med Professional Continental-licens ser jag inte som en nackdel. Vi deltar i alla stora lopp, men de små turerna som man förmodligen inte skulle göra som World Tour-lag längre är riktigt roliga.
Så att flytta till League Two var inte ett steg bakåt?
DN: Absolut inte! Jag mår bra, jag tar ansvar och motivationen är stor. Vår utrustning och vår fordonsflotta är av de allra bästa. Vi har en bättre position än vissa World Tour-lag. Själv vet jag inte ens om man ens måste ta steget in i första divisionen. Då skulle truppen behöva utökas eftersom man måste tävla om många fler lopp. Ger den högre statusen oss så mycket eller går vi inte så bra på vårt nuvarande spår?
Självklart skulle du ha startgaranti i de största loppen.
DN: Jag tvivlar på att vi kommer att bjudas in till någon av de tre Grand Tours 2016 heller. Jag kanske lutar mig för långt ut genom fönstret. Men när jag ser hur vi presterade i år, hur vi red, vad vi uppnådde, gav vi en bra rapport. Det ser arrangörerna också. Du kan också kalla oss en talangfabrik. Emu har redan bevisat att han är en riktigt bra kille. Teamledningen stöttar oss alla väldigt bra, bygger upp oss bra, men ger oss också tillräckligt med frihet.
EB: De tre veckor långa turerna är det största inom cykling. Jag skulle vilja utvecklas vidare där, i riktning mot en klassificeringsförare.
Du står ut med mycket avsaknad för din sport. Saknar ni som unga inte ibland att ha det bra på helgen som era jämnåriga?
EB: Det är definitivt inte så lätt när kompisarna du gick i skolan med går på fest och du måste träna eller ha ett lopp själv. Men om du har mål och är motiverad klarar du dig utan dem. I oktober och november kan du festa lite mer än under säsongen. Det tilltalar mig, måste jag säga, och jag drar nytta av det till fullo. Sen är det också okej om mindre är möjligt under säsongen.
DN: När du har en fantastisk sommar som i år, och du får bilder via WhatsApp på dina kompisar som ligger vid sjön, grillar och dricker öl, blir du ibland irriterad. Men man måste också se alla fördelar. Vi ser så mycket, reser över hela världen, vi lever praktiskt taget vår dröm. Och det lönar sig också. Efter din karriär kan du luta dig tillbaka och njuta av livet en stund.
Kittel, Degenkolb, Martin och Greipel är särskilt välkända för den tyska allmänheten. Får de små teamen ibland för lite uppmärksamhet från allmänheten?
EB: Jag tror inte det. De fyra är också de mest framgångsrika tyska cyklisterna. Och speciellt under turnén var jag riktigt upptagen med intervjuer i den tyska mästerskapströjan.
DN: Under turnén märkte du att cyklande Tyskland vaknar lite igen. Jag tyckte också att täckningen av ARD var riktigt bra. Jag fick bra feedback och mycket uppmuntran efter att jag lämnade. Det gjorde mig väldigt glad och hjälpte också till att komma över den suboptimala situationen. Man märker att intresset generellt – inte bara för de fyra namngivna – växer igen. Det är en bra känsla.
Kittel, Degenkolb och Martin har offentligt svurit att aldrig dopa sig. Vad tycker du om det?
EB: Jag tycker att det är bra att de gjorde det. Jag skulle inte ha några problem att avlägga en sådan ed heller. Vi är rena och gör allt vi kan för att förbättra bilden av sporten.
Finns det några speciella regler i Bora - Argon 18?
DN: Vi tillhör MPCC, rörelsen för trovärdig cykling, en sammanslutning av lag, föreningar, sponsorer och arrangörer. Där gäller hårdare regler.
Vad tycker du om förare som har dopat sig?
DN: Personligen måste jag säga att jag gör en stark skillnad på förare som testar positivt idag och förare som brukade dopa sig. Det var andra tider. Jag tror inte att någon kan förstå vad som hände då. Det är därför jag är väldigt reserverad och dömer ingen. Men jag är väldigt besviken om någon testar positivt idag. Det är synd att det fortfarande finns de som inte har insett att en ny tid har börjat. De kastar ett negativt ljus på vår sport. Å andra sidan har något som Luca Paolini på turnén blivit otroligt överdrivet av media. När jag hörde att han testade positivt för kokain var jag nästan tvungen att le först eftersom jag känner Paolini och han är en bon vivant. Jag tror bara nu att han kanske hade fått nog av allt och ville stänga av och att det inte låg någon prestationshöjande avsikt bakom det. Men media målade genast djävulen på väggen á la "Doping is back in cycling". Det var på sin plats enligt mig.
Vad är tjusningen med cykling för dig?
EB: Jag såg alltid Tour de France på TV som barn och det var så jag började med cykling. Att cykla är roligt, du är i naturen, tar dig runt, lär känna många platser och människor. Det är bara en vacker sport.
Hur ska din karriär utvecklas under de kommande fem åren?
EB: Det är en svår fråga. Jag hoppas förstås att jag om några år ska kunna sluta bland de tio bästa i den totala ställningen i Tour de France eller en annan stor tour. Det är mitt mål. Men jag kan naturligtvis inte säga om det kommer att fungera. Allt jag kan göra är att vänta och se.
DN: Om fem år är jag en av gubbarna i pelotonen. Jag hoppas att jag fortfarande kommer att må bra, att jag kan se tillbaka på några stora framgångar. Och att jag fortfarande njuter av det och fortfarande brinner för det.
Då önskar jag dig all lycka! Tack för intervjun!
Schreibe einen Kommentar