Triathlon: Schweizaren Ronnie Schildknecht är en av de mest framgångsrika triathleterna från det senaste och har nu vunnit Ironman Zürich åtta (!!) gånger. Vi hade möjlighet att prata med 36-åringen från BMC-Etixx Pro Triathlon Team som drivs av Uplace på BMC Team-up Camp i Altea, Spanien.
Hej Ronnie – tack för att du tog dig tid för oss trots kylan! Bli frisk snart vid det här laget.
Ronnie Schildknecht: Inga problem – jag hade burit runt på den ett tag och luftkonditioneringen på planet måste ha gjort mig i ordning. Dock inget som inte gick att klara med lite vila och te.
Låt oss börja med något positivt: Triathlon får mer och mer uppmärksamhet från allmänheten och media. Hur uppfattar du det ur ditt perspektiv som idrottare?
Ronnie Schildknecht: Du har helt rätt. Tidigare var triathlon egentligen bara en utkantssport – enligt mig är det fortfarande till viss del, men det har kommit ikapp rejält de senaste åren. Det finns fotboll, tennis och cykling, men lyckligtvis är triathlon inte längre långt från dessa "större" sporter. I Schweiz har vi haft årets idrottare från triathlon flera gånger [i Tyskland sedan helgen också, notera d. Röd.].
Men det måste ändå sägas att majoriteten av allmänheten i första hand uppfattar Ironman Hawaii – eller hur ser du på det?
Ronnie Schildknecht: Visst, definitivt. Hawaii är över allt. Men om du ser denna ena händelse som en utgångspunkt kan du säkert bygga på denna grund. Men det stora problemet är ändå att marknadsföringen av många evenemang helt enkelt är bedrövlig.
Problemet med marknadsföring kan också höras om och om igen från cykling - det finns också några stora evenemang som verkar få all uppmärksamhet...
Ronnie Schildknecht: Visst, men oavsett om det är triathlon eller cykling så är det ett väldigt komplext ämne. Det beror förstås också på hur och var pengarna fördelas. De flesta Ironman-evenemang är mycket vinstorienterade och har inget stort intresse av att idrottarna tjänar pengar. Många arrangörer har helt rätt i att vi för en skuggtillvaro på ett visst sätt. På lång sikt sågar denna taktik dock helt enkelt den gren som vi alla sitter tillsammans på. Kanske kommer det att förändras i framtiden med den ständigt ökande uppmärksamheten.
Förhoppningsvis kommer ni som idrottare snart att dra nytta av den växande uppmärksamheten
Ronnie Schildknecht: Tja, jag kan bara tala för mig själv, men personligen har jag ingen anledning att klaga. Andra triathleter har det säkert tuffare än mig, så det är bra att se lite rörelse i saken.
På tal om stor uppmärksamhet. Hur är det för dig personligen? Känner folk igen dig på gatan? Är du tilltalad?
Ronnie Schildknecht: Jo, schweizarna är i allmänhet ganska reserverade när det kommer till det. Då och då märker jag att någon tittar på mig och kanske undrar var de har sett mig förut. Jag har också haft ett och annat tv-framträdande, så folk känner åtminstone till mitt ansikte. Men jag är inte riktigt tilltalad eller belägrad av fans – det är inte så illa för mig heller (skratt).
Låt oss prata lite om förra säsongen. Vad är din personliga höjdpunkt?
Ronnie Schildknecht: Det var verkligen Ironman Zürich. Å ena sidan var det det bästa loppet sett till min personliga prestation. Jag skulle ha älskat att ha använt den här föreställningen igen på Hawaii, men det gick tyvärr inte. Men att vinna i Zürich för åttonde gången var bara fantastiskt.
Vad hände i Kona? Man fick ge upp efter att ha cyklat.
Ronnie Schildknecht: Ja, dagarna innan var jag vid dålig hälsa. Jag har varit på Hawaii och tränat, men det gick helt enkelt inte den dagen. En skam.
Så hade du en föraning redan från början?
Ronnie Schildknecht: Nej, inte nödvändigtvis. Egentligen var allt fortfarande bra – även när jag satte mig på cykeln var jag fortfarande fullt fokuserad och trodde att allt fortfarande var möjligt. Men efter ca 100 km kände jag att tanken på något sätt var tom. Efter 120 km visste jag då: Det går inte. Jag känner mig själv och min kropp ganska väl vid det här laget, så jag kan bedöma det bra. Då har jag inga problem att säga i loppet: det var allt för idag. Det är alltid frustrerande, särskilt på Hawaii, men det är ingen idé.
Du bestämde dig också för ett nytt sätt att förbereda dig inför Kona den här säsongen - ett misstag i efterhand?
Ronnie Schildknecht: Det stämmer, jag bestämde mig för att komma några veckor tidigare för att kunna anpassa mig till atmosfären och klimatet. Jag vet inte om det var ett misstag, men jag skulle absolut inte göra det på samma sätt igen. Jag vet nu att det inte var min grej, men jag ångrar inte att jag provade något nytt heller. Även om du har funnits så länge som jag, slutar du aldrig lära dig. Bortsett från det, ibland måste man bara bryta denna träningsrutin, denna rutin.
Så nästa gång, blir det din "klassiska förberedelse" igen?
Ronnie Schildknecht: Ja, det tror jag. Jag brukar komma ungefär tio dagar innan loppet och jag har tillräckligt med tid att förbereda och anpassa mig.
Tyvärr var Hawaii aldrig ett riktigt bra ställe för dig – i motsats till Zürich. Gör det dig frustrerad eller orolig?
Ronnie Schildknecht: Nej, inte alls. Det beror bara alltid så mycket på dagens form och jag måste bara hålla huvudet fräscht. I Kona är allt faktiskt alltid möjligt - från eliminationer som i år till prispallen - förhoppningsvis någon gång i framtiden. Det är därför frustration vore ett helt fel tillvägagångssätt och jag fortsätter att tro på mig själv.
Du har all anledning att göra det - du har varit mycket framgångsrik i över tio år - märker du fortfarande allt?
Ronnie Schildknecht: Puh, svårt. Visst, jag är glad över varje ny framgång – men ibland behöver man bara en liten andningspaus. Den här säsongen kände jag också en gång: sluta, jag behöver bara lite tid för mig själv och mina tankar. Jag har varit på toppen av triathlon i 13 år nu och jag har aldrig riktigt sett tillbaka. Nu är jag 36 och på min karriärs höst - gick allt förbi mig så snabbt, fantastiskt!
Sätter denna stora framgång dig under press?
Ronnie Schildknecht: Inte så mycket framgången i sig utan snarare förväntningarna – både utifrån och från mig själv, men nu kan jag hantera det bra och styra det i positiva riktningar. För mig är det mer en extra motivation än en börda.
Du sa det – du har redan 13 mycket framgångsrika år i triathlon bakom dig. Jag ska bara få dig att titta tillbaka nu. Är du stolt över det du har uppnått?
Ronnie Schildknecht: (skrattar) Jag är ett specialfall. Jag är en kille som alltid tror att han kunde ha gjort det bättre. Jag känner inte att jag har åstadkommit något extraordinärt...
Tja, du säljer dig själv långt under värdet!
Ronnie Schildknecht: Det är bara mitt sätt, stolthet kanske bara är fel uttryck. Jag tänker inte fortsätta klappa mig själv på axeln och säga "bra gjort!" – men jag är ganska nöjd med det jag har uppnått. Jag hoppas bara att jag kanske i en längre framtid kan se tillbaka och uppskatta vad som hände och vad jag har åstadkommit.
Det hoppas jag också! Du förtjänar det. Hur som helst, tack för den trevliga intervjun och jag önskar dig all framgång för nästa säsong!
Schreibe einen Kommentar