Krävande kurs, svåra förhållanden
Kursen är mycket krävande. Det som ser ganska ospektakulärt ut på pappret visar sig vara en tuff prövosten i loppet, som verkligen kräver allt från förarna från första till sista stund – fysiskt och mentalt. För oss var vägen blöt och halt under första halvan av loppet, imorgon borde proffsen ha lite mer tur med vädret. Men även på torra vägar måste du verkligen vara på din vakt hela tiden. I vårt fall fanns det förstås också en och annan mindre erfarna förare som inte är vana vid så stora fält och hektiska tävlingssituationer. Missförstå mig rätt: Det är riktigt häftigt att även killar från små länder får chansen att åka här, men man måste ändå vara försiktig eftersom det ena och det andra är lite mer oförutsägbart på vägen.
Vägarna och profilen runt den enda längre stigningen, Salmon Hill, gör denna fas av varje varv komplicerad och extremt viktig. Man måste ha en bra position redan från början, för på den längre nedförsbacken breder fältet ut sig och måste man gå tillbaka till fronten här kostar det mycket spannmål. Pavébiten är också en dryg kilometer lång och slår hårt. Allt som allt en riktigt varierad bana som verkligen har allt i sig.
Fantastiskt lagresultat
För oss som lag var loppet med silvermedaljen för Lennard Kämna förstås kanon. Det var klart att vi skulle köra för Lennard eftersom han kom ur en stark Vuelta på ett fantastiskt sätt och är i riktigt bra form. Vi höll honom borta från vimlet så mycket som möjligt under loppet och såg till att han aldrig behövde rikta näsan mot vinden. När det gick fort och den avgörande fasen närmade sig kunde han dra på obegränsade resurser och gjorde ett bra jobb. Resultatet är också ett lagresultat, men givetvis främst tack vare Lennard som helt enkelt är brutalt stark.
Tyvärr, för mig personligen, gick det inte riktigt som jag hade hoppats. Särskilt irriterande: Under det fjärde till sista varvet fastnade ett papper så dumt mellan mina ekrar att det bromsade för varje hjulvarv och inte kunde släppas. Jag fick sedan stanna precis när loppet satte fart och jag föll såklart tillbaka en lång bit direkt. Jag tog mig upp på fältet bit för bit, men det tog mycket kraft och till slut kunde jag inte lägga så mycket vikt på vågen som jag hade velat.
Tummen upp för lokalen
Jag vet att det var en hel del kritik mot Bergen som mötesplats och banan. Men för mig personligen var det ett bra beslut. Det börjar med den varierade banan, som är en stor utmaning för förarna, men som också erbjuder mycket underhållning, speciellt för åskådarna. På tal om åskådare: Otroligt vad som pågick här. I start/målområdet hördes ett öronbedövande vrål på varje varv och vid gårdagens prisutdelning var torget helt fullt av jublande fans. En riktigt härlig, varm och inspirerande atmosfär där varje förare är väldigt glad att starta.
Jag är i alla fall spänd på att se vem som i slutändan kommer att ligga framme imorgon. Just för att jag kan banan kan jag inte göra några förutsägelser med världens bästa vilja. Visst, förare som Matthews, van Avermaet eller Sagan är favoriterna på pappret, men egentligen kan allt hända här. Låt oss överraska.