Cykling: Cykling handlar om framgång och pengar – åtminstone de flesta av dem. Saker och ting är lite annorlunda med tyska Embrace The World Cycling Team. Som namnet antyder ligger fokus i första hand på den sociala aspekten. För att lagnamnet "Hugging the world" faktiskt lever. Förutom att ha kul med cyklingen sysslar laget framför allt av donationer till behövande. Efter hans två etappsegrar på Tour of Rwanda talar vi i en intervju med den tyske föraren Julian Hellmann.
Embrace The World: Förbättra världen genom cykling
Det är inte lätt att få fotfäste inom cykling. Världens topp är liten och vägen till att bli proffs är svår. Men inte alla ryttare har vad som krävs för att vinna Tour de France – och kanske inte ens kravet. För det finns viktigare saker i världen som Embrace The World Cycling Team inte bara påpekar, utan också är ett exempel på hjälp. Farorna finns främst i exotiska regioner. Siffrorna är lika viktiga för dem som andra lag, men det handlar mindre om antalet segrar och mer om statusen på donationskontot. Medan alla förare måste betala för sina egna flyg, doneras cykeldelar till lokala människor i nöd – direkt och utan omvägar. Pengar går till exempel till djurskydd och cancerhjälpsstiftelser, men även idrottare i Afrika och Asien stöds. Teamet har funnits sedan 2015. På den tiden grundades det av Micha Glowatzki, som fortfarande driver det idag.
Julian, du tävlade precis i Tour of Rwanda med ditt Embrace The World Cycling Team och du vann två etappvinster själv. Vilka intryck fick du?
Julian Hellman: Efter att jag fick köra Senegal-turnén tillsammans med mitt team förra året såg jag verkligen fram emot intrycken från ett annat afrikanskt land. Det var en ära för oss som amatörlag att få en inbjudan till den högt ansedda Tour du Rwanda (kategoriserad som en professionell tour, UCI 2.2) och vi har förberett oss väl för detta evenemang. I förväg informerade vi oss förstås om landets historia och vad vi kan förvänta oss där. Men i slutändan har vi helt enkelt ett stort förtroende för alla i vårt team, så att vi alltid kan lita på varandra i alla situationer - vare sig det är som förare i loppet eller på våra handledare eller sportchefer. Det är som en stor familj. Tillsammans vill vi lära känna nya länder, människor och kulturer och bemästra alla utmaningar.
Rwanda är ett mycket fattigt land, men det har utvecklats snabbt de senaste åren. Vi var alla överväldigade av folkets entusiasm. Tusentals, inklusive många barn, kantade gatorna överallt. De sprang bredvid oss uppför stigarna, hejade på oss och dansade längs vägen. Om du sedan lyckas göra det avgörande anfallet på slutet med ditt sista uns styrka och vinna en etapp är det såklart grädden på moset. Men inte mycket mer jämfört med alla andra intryck som vi får här.
Dessutom är det alltid ett bra tillfälle att lära känna andra förare från olika länder runt om i världen och utbyta idéer med dem. Eller plötsligt träffa bekanta från Kongo som hälsar på dig i mål efter att du träffat dem på andra afrikanska turnéer de senaste åren och försökt stötta dem med materialdonationer.
The Embrace World Cycling Team är engagerade i ett visst socialt engagemang. Varför valde du det här laget?
Julian Hellman: Efter nästan tio år i tysk och europeisk cykling var det dags för mig och tre vänner att hitta på något nytt, för att ge sporten en vidare mening. Det var så vi stötte på Micha med Embrace the World-idén och det passade direkt ihop. Vi började med en singeltröja och ett enda par byxor. Men tanken på att lära känna andra länder och kulturer tillsammans genom cykellopp var mer värdefull för oss än något annat. Som tur var kunde vi, med lite tur och bra resultat, snabbt hitta några materialsponsorer och så vi blev väldigt glada när Canyon erbjöd sig att utrusta oss med cyklar.
Under tiden, med DT Swiss och Alpecin, har vi ytterligare två sponsorer som gör att vi åtminstone kan betala för vår utrustning. Vi chaufförer står vanligtvis för resekostnaderna själva, om det går bra kan vi täcka våra utgifter med prispengarna. Om inte så spelar det ingen roll, för varje gång har vi fler upplevelser och möten, och vi skänker också en del av våra prispengar. Vårt team är en speciell gemenskap. Det ser man också på att det knappt är några förare som lämnar teamet. Vi är alla mycket nöjda och deltar inom många områden, från sökandet efter sponsorer till materialanskaffning och tävlingsplanering.
Alla förare av Embrace The World Cycling Team publicerar sina uppgifter på Strava. Detta genererar donationer. Hur fungerar detta?
Julian Hellman: Redan från början var vår grundidé att förbättra något för varje körd kilometer. Det kanske är lite utopiskt, men det var vårt påstående. Du kan alltid göra kompromisser. Så planen var att var och en av oss ryttare (nu 14 ryttare i landsvägslaget och 5 ryttare i MTB-laget) skulle leta efter en privat sponsor, företag eller bekant som är villig att skänka några ören för varje körd kilometer. Resultatet är ett stöd – beroende på sponsor – mellan en och fem öre per kilometer. Så när vi åker den tredje etappen här i Rwanda (200 km) samlar var och en av oss in mellan €2 och €10, samma sak på träningen.
De flesta av oss överför sedan pengarna till vårt teamdonationskonto, från vilket vi sedan stödjer sociala projekt. Gärna i de länder där vi också tävlar och som vi själva kan se. Som ett exempel skulle det finnas B. en skola för gatubarn i Senegal. Det är andra gången vi stöttar och besöker dem. Vi känner till och med de lokala lärarna. Förutom donationskontot skänker vissa förare också sina pengar direkt till djurhem i Tyskland eller till tyska barncancerhjälpen. Totalt kunde vi skänka cirka 10.000 XNUMX € utöver donationerna in natura.
Du reser mycket i Afrika. Har de många intrycken förändrat din syn på världen?
Julian Hellman: Jag tror att loppen undermedvetet har ändrat mitt perspektiv lite. De problem som annars alltid var väldigt långt borta och därför inte verkade riktigt verkliga har kommit väldigt nära. Det övertygar mig ännu mer om att vi åtminstone går i rätt riktning. Världen verkar för mig mycket mer som en enhet än ansluten, för överallt ser man de kopplingar som man inte förväntar sig. Vare sig det är en tröja som bärs av en liten pojke på sidan av vägen där det står Rhenland, eller containern från Hamburg Süd som plötsligt dyker upp i en liten by på 2.500 XNUMX m höjd i Rwanda.
Dessutom ser jag på våra resor vilka motgångar och problem människor har att hantera och ändå är jag glad och nöjd. Detta gör att du kan tänka om dina egna behov och sätta vissa bekymmer i perspektiv. Jag tror att med de erfarenheter som jag får lov att få, skiljer sig också min syn på livet och våra sociala problem. Det ger mig ännu mer lugn med några uppenbara problem i vardagen. Jag vill ändå inte tendera att bli fatalistisk, utan snarare försöka fortsätta bidra till en jämlik värld i små steg.
Förresten, om du vill ha ett djupare intryck av våra resor, loppen där, men också intrycken och människorna längs rutten, är du välkommen att besöka vår hemsida www.etwcycling.com se våra fantastiska kortfilmer på några av våra resor. Vi har ofta ett professionellt kamerateam med oss, vilket är fallet nu i Rwanda.
Vilket tips kan du ge till unga ryttare som vill bli professionell cyklist och därför har en stenig väg framför sig?
Julian Hellman: Många unga som börjar cykla har säkert drömmen om att bli professionell cyklist. För vissa kanske det är rätt sak att göra, men för många kanske det inte är det. Jag tycker verkligen om att cykla. Möjligheten att vara där ute, att se andra länder, oss alla som ett lag, annars skulle vi inte vara så exalterade över det. Jag vill dock åka på eget initiativ och inte för att någon säger åt mig att göra det eller för att jag får lite pengar för det. Cykling är också en väldigt tuff sport. Nu i Rwanda kör vi cykellopp åtta dagar i rad, dagligen 110 till 200 km och mellan 1.800 4.600 och XNUMX XNUMX höjdmeter. Du måste vara mycket kapabel att lida när du är fysiskt utmattad - och du kommer ofta till den punkten.
När jag var på resande fot som KT-förare i ett år efter min samhällstjänst insåg jag att efter tre månader var det bara cyklingen som saknades. Att cykla ger mig mycket, men inte tillräckligt. Det är inte särskilt krävande för huvudet. Någon gång blir det monotont när man alltid möter samma förare som konkurrenter i de nationella racen. Även i Europa är det alltid samma personer man tävlar mot i toppen. Det blir tråkigt i längden, åtminstone för mig. Det är därför laget är så perfekt för mig. Vänner, reser, skaffar erfarenhet, uppnår framgång genom självmotivation och avlägger en examen på samma gång. Och allt helt självbestämt.
När unga ryttare tar beslutet att bli professionell cyklist helt självständigt och självbestämt är det skönt. Men du ska aldrig tappa de stora och viktiga sakerna i livet ur sikte och alltid veta att det finns oändliga alternativ – åtminstone för oss i Europa. För vissa förare i Afrika är det den enda chansen till ett lättare liv. Lyckligtvis inte för oss, och därför bör vi inte hålla fast vid målet om "proffscyklist".
Till sist, vart är du på väg efter Rwanda?
Julian Hellman: Direkt efter Runda åker jag förmodligen till Franska Guyana, ytterligare en turné med nio etapper. Och innan Rwanda kom jag med laget från Tour de Martinique, där vi också vann två etapper och jag bar den gula tröjan i fyra etapper.
Men andra förare kommer också att vara i aktion i Tobago och Kina, sedan i Turkiet på Tour of Black Sea och i november väntar ytterligare en höjdpunkt för säsongen för vårt team med Tour du Faso i Burkina Faso. Vi brinner för loppen som i Faso, eftersom entusiasmen för att cykla där, som i Rwanda, är obegriplig. Hundratusentals människor står på gatorna och det är där vi kan röra oss mest med varje cent för varje kilometer.
Bilderna kommer från fotografen Oliver Farys.
Schreibe einen Kommentar