Efter vårt teamträningsläger på Arlberg gav vi oss av tidigt på söndagsmorgonen i riktning mot Hohenems, där Highlander Cycle Marathon stod på programmet för att avsluta träningsveckan. Inte bara för mig är det här fantastiska evenemanget alltid en generalrepetition för Ötztaler om veckor och så jag hade verkligen planerat mycket för idag. Alla var fortfarande ganska nervösa tidigt på morgonen, men tack vare de fantastiska medhjälparna som delade ut siffrorna och våra lagledare Harald och Alex gick allt som på räls.
Vi startade punktligt klockan 7 - fältet var fyllt av många förare från Team Voralberg och många, många bra förare från maratonscenen. Efter några kilometer var det dags för den nästan 00 meter långa uppstigningen till Bödele och tempot här var riktigt selektivt – endast ett 1000-tal ryttare kunde hålla spetsgruppen uppe i toppen. Även jag var välserverad med 15-350 watt och blev glad när jag räckte min flaska till toppen och kunde kasta mig nerför nedförsbacken. Utsikten över Bregenzskogen som låg i morgonsolen var underbar, men med 360 km/h på hastighetsmätaren var det tyvärr ganska irrelevant.
Redan vid Bödele kunde jag få en bra bild av vilka som hade bra ben idag, men som nästan alltid är fallet i Bregenzskogen så parkerades saker först, några rullade ihop igen och det fanns tillräckligt med tid att äta. Innan Hochtannberg stannade jag kort för att lätta på mig själv - när jag kom tillbaka hade en av italienarna brutit sig loss och trotsade den jävligt starka motvinden ensam. Ingen reagerade riktigt och efter ett kort försök parkerade jag också - ledningen var alldeles för stor för att komma nära ensam med vinden.
Så det gick till Hochtannberg och jag sparade mina korn till de två sista stigningarna, Faschinajoch och Furkajoch, där erfarenheten har visat att beslutet om segern skulle tas. Påhejade av många bekanta nådde vi Hochtannberg, passerade den gropiga byggarbetsplatsen framför Warth och sköt mot Lech, där vi fortfarande fick klara oss de sista metrarna till Flexenpass. Tiden stoppades på toppen och nedstigningen bemästrades sedan neutralt - men först stannade vi alla till vid förfriskningsstationen vid Flexen och log lite åt denna avslappnade provning under ett "lopp".
På nedfarten satt vi så fast i trafiken att jag stannade igen för att rädda mina bromsar och för att gå på toaletten igen. Gruppen var dock långt borta och jag hade gjort många spekulationer vid det här laget. När jag började köra föll kedjan av min cykel och jag fick stanna igen. Det som följde var ett lopp för att komma ikapp, vilket skulle kosta mig mycket spannmål, eftersom jag var rädd att jag inte skulle hinna med gruppen alls. Det var först i Dalaas jag kunde hinna med gruppen med de sista krafterna, äta och återhämta mig, sedan började uppstigningen till Raggal på riktigt.
Men där hade jag bra ben igen och jag hade fortfarande mycket adrenalin från att komma ikapp och så delade jag upp gruppen tills bara 3 man satt fast vid mitt bakhjul. Det var Werner Weiss och Igor Zanetti (som inte ledde tack vare den italienska ledaren) och Johannes Berndl, som helt klart hade svårt att följa mitt tempo. Så jag körde allt från fronten till vår hjälpstation vid Faschinajoch och vidare till Furka. Werner Weiss bröt av emellan, men efter att jag fick sakta ner en hel del på Furka på grund av magproblem kom han tillbaka – men bakom honom fanns ett gäspande tomrum och inga andra förare i sikte.
På nedstigningen använde jag mina kunskaper om rutten och drog iväg med Zanetti, som från och med då också hjälpte till med ledningen. Framme i Rankweil fick vi ändå överleva 15 kilometer med starkast motvind och i konvojen bakom oss kämpade sig Weiss och Berndl tillbaka – sköt förbi oss på 1000 meters markeringen och det blev en ganska intensiv spurt till mål. Jag orkade inte mer och rullade i mål som 5:a - men konstigt nog vände neutraliseringen upp och ner på klassificeringen och jag framstår som 2:a i resultatet, eftersom jag var lite senare om att 2:a tidsmätningen i Klösterle rullades.
Men för mig var det sekundärt - jag var mycket gladare över att jag hade vunnit titeln österrikisk nationell mästare på maraton! Lite senare rullade Monika Dietl över strecket som damvinnare och vår lagkyckling, 18-årige Max Aigner, tog sig in bland de 20 bästa i den totala rankingen efter en fantastisk prestation i detta toppfält. Vid prisutdelningen fick jag för första gången ta på mig den eftertraktade statsmästartröjan som jag nu kan bära ett år i denna disciplin.
På slutet besökte vi vårt hotell i Flirsch igen för att tacka för den fantastiska träningsveckan och för att ta en bild framför Basur. Vid denna tidpunkt stort tack till chefen Ales och hela teamet för den fantastiska vistelsen! Jag är säker på att vi ses igen nästa år, för den sista förberedelsen är kombinationen av Arlberggirot, Arlbergs träningsläger och Highlander Cycle Marathon, vilket är helt perfekt. Vi ser fram emot att se dig igen.
Vi ses snart, din Stefan
Schreibe einen Kommentar