Efter EWS i Chile tillbringade jag en bra månad hemma och förberedde mig med gedigen träning för det andra stoppet i Skottland.

Jag måste erkänna att det var ett av de loppen som jag hade tänkt på länge. Det typiska skotska vädret och den okända terrängen gjorde mig lite orolig och därför var jag tvungen att förbereda mig så gott jag kunde för alla eventualiteter. Att flyga från Australien till Europa är alltid en stor ansträngning. Det känns som en evighet och sedan genom Storbritannien – inget av det gjorde det lättare. Men resan var faktiskt ganska avslappnad. Tur att flygen inte var fullbokade så jag kunde få några viktiga timmars sömn.

Vi träffade hela teamet i Edinburgh på måndagseftermiddagen och körde tillsammans till Peebles, där vi slog läger. Vi ställde upp cyklarna och gav oss som alltid ut för att utforska området för att lära känna allt lite.

Tisdag

Vi hade fem hektiska dagar framför oss och jag kände mig ganska trött efter den långa flygningen. Så det första man skulle göra var att övervinna jetlag och ta igen lite sömn. Schaun, vår mekaniker, hade cyklarna redo att tävla, så att vi senare gjorde ett avslappnat varv och körde lite löst på benen.

Onsdag – fredag: Träning

Vi hade tre dagar på oss att träna på de enskilda etapperna. Det kan låta mycket, men med mer än 100 kilometer i längd och totalt åtta etapper tog det mycket tid att ens titta på allt. Vi ville göra två träningslopp på varje etapp, vilket vi klarade av, men med mer än tretton timmar i sadeln, mestadels sparka upp för bergen och pressa upp stigarna, var det svårt att vara riktigt vältränad och fräsch inför det kommande loppet.

Lederna var verkligen väldigt roliga, men jag kunde inte riktigt spela för mina styrkor här. Det ständigt växlande vädret spelade oss också i händerna, men efter mitt sista träningspass i fredags kände jag mig väl förberedd och var exalterad inför loppet.

Lördag – tävlingsdag 1

Solen kom fram lagom till loppet – första gången sedan vi var där – och jag begav mig till första etappen. De första kurvorna på etappen bör redan visa grundtenorn för resten av dagen. Den strålande solen, den första öppna 200 meter, följdes av en tät skog och det kändes som om någon hade släckt ljuset. Mina ögon kunde inte anpassa sig till de nya ljusförhållandena så snabbt och jag flög blint rakt in i nästa träd. Förvisso ingen bra start på loppet men jag försökte att inte stressa upp mig för mycket för att undvika ytterligare misstag. Solen förvandlade de föregående dagarnas lera till en seg, jordnötssmörsliknande gröt som tog all fart iväg med varje litet misstag.

På etapp ett och två hade jag verkligen problem med att hitta mitt flyt. Små misstag mellan de många smala träden kostade mig mycket tid i varje hörn. För att göra saken värre rullade mitt framdäck av fälgen lite i ett hörn och tappade luft. Så jag körde fram med bara hälften av mitt faktiska däcktryck, vilket kostade mig mycket tid. Det var en sån där dag då ingenting bara ville passa, en sån där dag då man vill packa ihop allt och bara låta det vara. Jag har haft sådana här dagar mer än en gång under de senaste 17 åren som jag har cyklat mountainbike, men aldrig på en tävlingsdag.

Efter den andra etappen hade vi en kort paus och jag var verkligen besviken över hur det gick fram till den punkten. Jag försökte ersätta allt och börja om. Omstart-knappen, tack.

Den tredje etappen var utan tvekan den längsta etappen i loppet och hade de svåraste och brantaste sträckorna på hela dagen. Jag red mycket bättre och knäckte topp 10 trots att jag gjorde en ganska grov blunder.

Etapp fyra borde ha följt löpningen, men av någon anledning stoppade timingkillarna mig i starten. Tre till fyra sekunder efter att jag skulle starta sa de till mig: ”Åh ja, låt oss gå.” Normalt sett inga problem då timingen med transpondrarna är helt elektrisk, men den här gången verkade det vara problem och timingen var görs manuellt. Tidsmätningen startade precis vid min starttid och jag tappade de värdefulla sekunderna att jag blev försenad i starten. Redan innan jag ens vände på en vev tickade tiden...bra. Det var grädden på moset av en fruktansvärd dag.

Söndag – tävlingsdag 2

Vädret höll i sig och banan fortsatte att torka ut. Bortsett från min 30:e plats från dagen innan visste jag att de kommande etapperna skulle passa mig bättre. Jag var säker på att om jag red som jag brukar, skulle jag kunna ta igen lite tid och sluta bland topp 10.

För att göra en lång dag kort gjorde jag precis vad som behövdes och vad jag hoppades på. Jag åkte inte lika självsäkert som vanligt, men för varje etapp kände jag mig bättre och jag hittade gradvis min rytm. Den sista etappen passade mig väldigt bra och jag ville lämna Skottland med en bra känsla så jag kunde gå in i nästa lopp med självförtroende. Allt gick enligt planerna och jag satte den bästa tiden på scenen, vilket gjorde att jag kunde jobba mig upp till nionde plats och ta viktiga poäng för den totala ställningen. Helt klart det bästa sättet att avsluta loppet.

Det var häftigt att se Richie sakta men säkert få fotfäste i Enduro-racing. Den sista dagen slutade han bland de 10 bästa på varje etapp och är på rätt väg för att minska gapet till toppryttarna i den totala ställningen.

Så helgen var full av upp- och nedgångar men vi kunde lämna Skottland med en positiv känsla. Förutsättningarna och stigarna passade mig inte alls, men jag vet att terrängen i Frankrike för nästa stopp i EWS är precis min och att jag kan få bra resultat där. Så jag blickar framåt och är exalterad inför loppet i Valloire.

Cykelinstallation

Ram: Yeti SB66c Medium (ja, fortfarande 26 tum)
Gaffel: 2015 Fox Float 36, 75psi
Stötdämpning: Fox Float X, 175psi
Hjul: DT Swiss, 240-tals nav, EX 471 fälgar
Däck: Fram - Maxxis Shorty 2.3 EXO 3C Prototyp 25psi
Bak – Maxxis Minion DHR2 3C EXO 28psi
Bromsar: Shimano XTR, 180 mm skivor
Vev: Shimano XTR 170mm
Effektmätare: Stages XTR med Garmin Edge 500
Växlar: Shimano XTR Shadow Plus
Pedaler: Shimano XTR Trail
Kedjering: Shimano Saint 36t
Kedjestyrning: E13 TRS
Stam/styre: Renthal FatBar Lite Carbon 740 mm, Renthal Prototyp Stam 60 mm
Sadel/sitsstolpe: WTB Devo Yeti Team Edition, Thomson Elite Dropper
Grepp: ODI Troy Lee Designs
Headset: Chris King

Foton: Sebastian Schieck