Efter sju veckors racing i Europa var det äntligen dags att flyga till staterna för några burritos och den femte omgången av EWS. Det var ännu mer spännande att köra till Denver och hämta våra efterlängtade nya cyklar från Yeti. Jag är 99 procent säker på att de flesta som läser detta kommer att veta att Colorado var första gången vi cyklade på nya cyklar. Under de senaste åren har vi kört prototyper då och då, men dessa var nu de första i deras serie och det var kärlek vid första ögonkastet. Vi ställde upp cyklarna och fick några dagar på oss att testa cyklarna innan vi körde till Winter Park.
Winter Park ligger bara 90 minuter från Denver, så lyckligtvis behövde vi resa på flera dagar. Jag vet att vissa tror att vi hade en hemmafördel med Yeti som en lokal styrka, men jag är från Australien, Rosara är från Nya Zeeland och Richie är från Connecticut, vilket är en 40 timmars bilresa. Jag har bara varit i Winter Park två gånger så vi hade inte så stor fördel i loppet. Men när vi är i Frankrike och rider stigar som fransmännen redan har känt till i åratal, är det ingen som föreslår möjliga fördelar.
Jag tror att den största anledningen till att jag gjorde det så bra i Winter Park var det faktum att jag har tillbringat mycket tid i Colorado under det senaste decenniet och att terrängen är väldigt lik överallt. Så jag har inga problem att köra på löst grus och glida in i varje hörn. Jag har lärt mig att hantera min styrka och inte skjuta allt krut i början av ett skede så att jag blir andfådd i slutet... men nog med det, låt oss börja.
Fredag – Etapp 1 och 2
Etapperna ett och två var ganska cykelparksliknande rutter och hade några stora hopp, fina bermar och en flytande, naturlig del. Det var inget riktigt krävande på etapperna och så huvudsaken var att hålla farten, speciellt i kurvorna. De två etapperna var definitivt roliga, även om de var extremt fysiskt krävande att tävla. Men vi var nästan 11000 XNUMX fot över noll och även normal löpning var jävligt tröttsamt här.
Jag var ganska nervös inför första etappen eftersom jag visste att rutten passade mig. Allt annat än att vinna hade varit en besvikelse och därför satte jag stor press på mig själv. Jag red bra men hade problem med att trampa. Varje gång jag trampade föll jag ihop och var helt slut. Till slut hade jag en bra tid och tog 20 sekunder från de andra topp 14 förarna. Men det fanns en annan ryttare på banan som jag visste kunde slå min tid. Det här var ingen mindre än min lagkamrat Richie Rude. Richies kurvtagningshastighet är otrolig. Det i kombination med banan där man var tvungen att vara fysiskt stark gjorde honom till en stor konkurrent. Och så blev det. Han slog min tid med en sekund och så var vi etta och tvåa.
Etapp två gick lite bättre och min kropp kändes bättre. Jag hade en liten incident på leden när en ekorre satt precis på min lina i en kurva. Självklart slog jag genast på bromsen för att inte köra på min lilla kollega. En rolig händelse, men jag glömde kort att jag var i tidsinställningen...haha.
Richie var i brand och fick även den bästa tiden på etapp två, följt av Yoann Barelli. Jag kom trea, så Richie och jag var i ledningen efter första dagen
Lördag – Etapp 3, 4 och 5
Etapperna på lördagen låg alla utanför cykelparken och var väldigt naturliga. Vi körde redan etapp tre "Mountain Goat" förra året, men den långa pedalsektionen från förra året var helt borttagen, så vi började bara där det började på riktigt. Det finns en del av leden som kallas "Rock Rotor." Jag visste aldrig exakt vilken del av leden som skulle vara och jag hade alltid turen att ta mig igenom den i ett stycke.
Den här gången märkte jag det verkligen medvetet för första gången, men jag tog mig igenom det bra och mådde bra. När jag bromsade för nästa kurva gick min bakre bromsspak upp till styret och jag hörde skivan skava på bromsoket. Saker och ting blev ganska intressanta under de kommande fem minuterna men jag tog mig i mål och vann etappen med mer än sju sekunder. Richie kom tvåa.
Etapp fyra och fem var på en stig som ingen någonsin åkt tidigare och var en tio minuters löprunda uppdelad i två delar. Min bromsskiva var ganska utsliten och spindeln var trasig på ett ställe. Vid det här laget måste jag tacka alla förare som hjälpte mig att få allt tillbaka till det normala så att jag kunde köra etapperna. Skivan var fortfarande böjd och bromsspaken bokstavligen pulserade varje gång jag bromsade, men jag var tvungen att ta mig igenom den nu. Jag hade en ganska rörig körning, men kunde vinna min andra race. Richie kom tvåa igen och så vi hade båda två bästa tider och var lika inom en sekund.
Etapp fem var ganska lång och hade otaliga kurvor. Allt såg likadant ut och jag kom bara ihåg några få delar. Ibland kör man riktigt bra, även om man inte vet vad som väntar. Så du måste koncentrera dig mycket mer, för om du inte gör det flyger du iväg. Jag delade upp min energi bra och hade en perfekt löpning tills jag två minuter före slutet gick för snabbt in i en högerböj och tvingades äta smuts. Jag satte mig snabbt på cykeln igen och gjorde allt jag kunde för att rätta till mitt misstag.
Vi hade en 15 minuters rundtur framför oss för att komma till hagen och jag var spänd på att se hur min tid skulle se ut. Till min förvåning var jag också snabbast på scenen. Richie kraschade också på scenen och tappade 19 sekunder mot mig, så jag hade en bekväm ledning inför sista dagen.
Söndag – Etapp 6 och 7
Etapp sex var konstigt. Den var väldigt pedaltung, men hade också några roliga partier och snäva kurvor där det gällde att ha mycket fart. Jag ville ge allt och utöka min ledning så att jag kunde ta mig an sista etappen ganska enkelt. För att göra en lång historia kort: Jag lyckades göra precis det och var helt slut i mål. Strax innan mål varnades dock förarna för ett fall.
Brittany Clawson hade ett dåligt fall och vi fick sakta ner. Så fort vi var över gav vi dock allt igen. Vi var bara fyra i mål ett tag. Mina ben skakade fortfarande av ansträngningen och plötsligt fick vi veta att de andra ryttarna inte kunde ta sig förbi kraschen och att vi var tvungna att åka etappen en andra gång. Efter en nio minuters nedstigning där jag gav allt jag hade sa de nu till mig att jag måste göra samma sak igen...
De fyra förarna som redan var klara var nu i ett stort underläge. För att vara rättvis så körde vi alla igen. Mina ben var som pudding, men jag tog hörnen mycket bättre den här gången och uppnådde nästan samma tid som tidigare. Etappen gick till mig och min ledning var nu hela 41 sekunder med bara en etapp framför oss.
Etapp sju var Trestle Downhill-banan. Den var full av stenar och många andra tekniska hinder. Jag hade en avslappnad löpning och ville undvika en defekt. Mitt försprång borde fortfarande räcka och därför avstod jag till och med från att trampa. Jag passerade mållinjen och visste att jag hade vunnit. För att sätta grädden på hela helgen vann Richie sista etappen och kom tvåa. Rosara körde också sitt bästa lopp för året och slutade femma, vilket gjorde helgen perfekt för laget.
Vi kunde inte ha bett om ett bättre resultat. Den nya cykeln hade precis introducerats och vi var redan på första och andra plats... allt verkade för bra för att vara sant. Conroy och Hoog, de stora bossarna på Yeti, var också där och om det hade funnits en pallplats för det bästa partiet skulle vi definitivt stå överst på prispallen.
Cykelinstallation
Ram: YETI SB6c prototyp
Gaffel: FOX 36 Float 2015, 15 mm axel, 160 mm slaglängd, 70 psi
Stötdämpare: FOX Float X, 170psi
Hjul: DT Swiss 240 nav, Aerolite ekrar, EX471 fälgar
Däck: Maxxis 2.3 Minion DHR2 EXO 3C 26/29psi
Vev: Shimano XTR 170mm m/Stages effektmätare
Bromsar: Shimano XTR m987 spakar, Saint Calipers, 180 mm Freeza-skivor
Bakväxel: Shimano XTR Shadow Plus
Växelreglage: Shimano XTR
Pedaler: Shimano XTR Trail
Kassett: Shimano XTR 11-36
Kedja: Shimano XTR
Styre/stam: Renthal Fatbar Lite Carbon, 740 mm bredd, Renthal Apex 50 mm skaft
Sadelstolpe: Thomson Elite Dropper
Kedjestyrning: E-13 Carbon LG1
Kedjering: E-13 36t
Foton: Sebastian Schieck
Schreibe einen Kommentar