Tre veckor har gått sedan förra EWS-omgången och vi är fortfarande i Alperna, men denna gång i Italien i La Thuile. För att vara ärlig så var jag inte säker på hur det skulle fungera för mig här. Efter Valloire kändes min kropp lite uttömd och jag blev sjuk så jag var tvungen att sluta träna i en vecka. Som tur var kom jag i form lagom till loppet i La Thuile och var motiverad att ge allt igen.
La Thuile var en annan typisk plats för Alperna. Det var den här otroliga utsikten över bergen som man bara inte kan få nog av, även om solen sällan kom fram och vi inte såg så mycket tack vare regnet och dimman.
Torsdagen var den första av två träningsdagar då vi kunde kontrollera de fem spåren för loppet och välja ut de önskade linjerna med hjälp av Superkappa ska köra två gånger. Etapperna var i snitt cirka tio minuter långa, vilket gjorde att man fick sköta sin styrka väl och framför allt inte överanvända armarna.
Den viktigaste etappen var definitivt etapp 1/4 Superkappa. Från sista liftstationen fick vi klättra upp till 2600 meter och därifrån gick vi hela vägen ner till stan. Det snöade på övervåningen vilket gjorde träning nästan omöjlig och man såg knappt någonting. Onödigt att säga hur kallt det var där uppe. Jag gjorde två åk på de andra etapperna och hade en fantastisk tid. Lederna var en bra blandning av tekniska stigar med flytande och snabba sträckor. Det var lite av allt och alla hade väldigt roligt under träningen.
Fredag försökte jag kolla in Stage 1/4 igen. Även om det mesta av snön hade smält, kunde man den här gången knappt se handen framför ögonen eftersom dimman var så tjock. Det var bra att veta vilken typ av terräng som väntade mig, men träningen såg annorlunda ut och därför var jag tvungen att åka de två etapperna i princip blind. Det hade säkert varit bättre att gå upp senare, men jag hade fortfarande fyra andra etapper att träna och jag ville inte bli förkyld igen i snön.
Lopp dag 1
Vädret blev bättre och det var mycket lättare att ta sig till toppen. Snön var borta och vinden var svag. Det regnade fortfarande och banan var extremt halt. Min löpning var ganska långsam och jag var tvungen att koncentrera mig på vart jag skulle istället för att fokusera på att gå snabbt. Terrängen var mycket krävande och så fort du lämnade racinglinjen förlorade du värdefull tid. Vi kom in i ett mycket lerigt parti där det gällde att hålla farten, följt av en kort, brant stigning. Sedan gick vi på en extremt flytande stig de sista fem minuterna. Men även här fick man alltid vara fokuserad och undvika misstag. Sammantaget var det en riktigt utmanande etapp.
Det gick bra men bra är inte tillräckligt bra om man vill vinna lopp. Jag hade ett litet fall, vilket definitivt inte var bra, men jag var mer irriterad över att jag red lite för konservativt. Jag spelade samma spel som i Valloire och var helt enkelt för passiv på cykeln, jag var nia efter etappen men Damien Oton hade tagit igen mycket tid. Jag var ganska förbannad, jag ville åtminstone inte behöva spela catch.
Etapp två var jättekul. Efter en timmes klättring startade vi etappen. Det var mycket kurvor ända ner till mål. Det var verkligen inte en etapp där du kunde ha vunnit helgen, men du kunde definitivt ha förlorat den här. Det var många sluttningar som var extremt hala tack vare regnet. Hade man halkat hit hade det gått ganska långt ner. Jag körde bra och hade väldigt roligt trots de svåra förhållandena. Även om bakhjulet lossnade ganska ofta, slutade jag tvåa och flyttade upp några placeringar i ställningen, vilket definitivt gav mig en liten boost inför dagens sista etapp.
Etapp tre var jättebra. Till en början var etappen superhal och det var svårt att köra en ren linje. Senare gick vi in i skogen och marken där var extremt halt. Jag mådde bra men det verkade som att det skulle ta mig en evighet att vänja mig vid förhållandena i skogen. Rötterna var blöta, men det tog lite tid innan jag insåg att de inte var så hala som förväntat. Jag gick över mållinjen på en femte plats och blev lite besviken. Rene Wildhaber körde en väldigt snabb tid och tog ledningen. Jag var sjua efter första dagen och jag visste att min taktik att spela säkert inte skulle gå bra här.
På kvällen åt jag en god måltid, tittade på film för att slappna av lite och gick och la mig tidigt så att jag var i toppform till nästa dag.
Lopp dag 2
Min kropp mådde bra och jag var redo att ge allt.
Etapp fyra var betydligt blötare och grövre jämfört med föregående dag, vilket gjorde det ännu mer ansträngande. Den övre stendelen var superhal och det var svårt att hitta din rytm. Jag red mycket bättre än i lördags men min kedja ramlade av det sista drevet i slutet av etappen och fastnade mellan kassetten och ramen. Det var galet men absolut ingen överraskning med en så tuff etapp. Trots det var jag närmare ledaren än i lördags. Jag visste att jag verkligen var tvungen att höja det på de två sista etapperna för att hålla kontakten med toppen, även om de förmodligen var de svåraste etapperna för mig.
Etapp fem hade mycket flyt och några väldigt snabba avsnitt. Det var en typisk etapp för alpin terräng. Allt gick perfekt och jag körde i bra fart tills plötsligt någon bestämde sig för att köra rutten på egen hand och blockerade mig. Jag vet inte vem den här personen var, men han körde mitt på banan och även om jag skrek åt honom att flytta åt sidan så flyttade han sig inte åt sidan. Det tog definitivt några sekunder, men jag kom ändå tvåa bakom Martin Maes, så jag flyttade upp till femte plats i den totala rankingen.
Sista etappen var en som var väldigt rolig från början till slut. Det var några tramppartier, lera och bara en bra blandning av allt som gör en bra scen. Enligt min mening var det den perfekta enduro-etappen och La Thuile spikade det med scenen.
Min löptur gick bra. Jag var lite mer försiktig och ville undvika ett defekt, men ville ändå ge 100 procent. Jag hade kämpat hårt om femteplatsen och ville inte stöka till det på sista etappen. Jag fick bästa tiden på scenen och var supernöjd även om jag inte lyckades göra upp några positioner.
Stort grattis till Damien för vinsten. Han är en annan ryttare som lyckas hålla ihop allt och använda sin fart väl...definitivt en välförtjänt vinst för honom.
Det verkar som att jag har svårt att hitta min rytm då och då. Jag är inte säker på varför det är så. Kanske är det lite press jag sätter på mig själv men jag måste hålla mig lugn. Jag mår bättre från lopp till lopp och jag har en känsla av att sträckorna inte riktigt har passat mig hittills. Vissa människor frågar mig om jag är besviken över hur det har gått hittills men jag är väldigt nöjd med hur det gick under de två senaste loppen. Det är en ständig läroprocess. Naturligtvis finns det några frustrerande ögonblick men överlag går det bra. Vi är redan halvvägs genom säsongen och jag leder Enduro World Series. De kommande loppen är de jag ser mest fram emot och jag tror att jag har en väldigt bra chans där. Så det går framåt!
Schreibe einen Kommentar