Efter Europablocket med stopp i Skottland, Frankrike och Italien bar det av till utlandet. Det var dags att starta andra halvan av Enduro World Series (EWS). Destination: Winter Park, Colorado. Den här gången, liksom förra året, stod ett lopp i provrörsskidorten i hjärtat av amerikanska Klippiga bergen på agendan.
Förra året anlände vi med mycket kort varsel och kände full kraft av jetlag. Det var en lärdom för oss och så vi kom över en vecka för tidigt och skakade av oss den åtta timmar långa tidsskillnaden innan loppet i god tid. Höjden i Winter Park utgör dock en annan utmaning att inte hånas över. Även om det ser ut som en låg bergskedja, ligger dalstationen i "Trestle Bike Park" redan på 2.800 XNUMX m över havet. Vi kommer ofta inte ens så högt upp på alpernas toppar... Andningen blir svår och hjärtat slår nästan dubbelt så snabbt som vanligt, även på natten. Höjdträningsläger inklusive tävling – fördelen ska helt klart ligga hos lokalbefolkningen.
De välkända dagliga åskstormarna på eftermiddagen orsakade ett nytt inslag i tävlingsformatet: den femte omgången av EWS genomfördes i sju etapper under 3 1⁄2 dag. På morgonen var det dags för tävlingar, vid middagstid tillkännagavs nästa dags etapper och släpptes för träning. Långa dagar för hela teamet, speciellt våra mekaniker Marc och Dougie.
Dag ett var allt i cykelparken. Som enduro-racer är man inte så van vid parkerade sträckor med dubblar, berms och otäcka bromsbulor. En titt på resultatlistan bör snabbt bekräfta detta. Lokalbefolkningen kände till alla rutter utan och innan och placerade sig före många favoriter. Ändå var Joe Barnes mycket nöjd: "Förra året var jag 30:a på samma etapp. Att sluta 17:a nu är ett bra steg. Själva scenen var bra, men från mitten samarbetade inte magen längre. Mycket konstig känsla. Sedan hoppade jag i stort sett över ett nytt hopp. Jag var definitivt snabbare där än på träningen. Jag hängde sedan halvvägs över cykeln som en motocrossracer. Det var ganska perfekt där. Efter det blev jag så blixtrad att resten gick som en klocka. Det är ganska brutalt där ute."
Tack vare ruttupplägget utlovade den andra dagen mer variation och lockade med hittills okända och oanvända vandringsleder bort från orten. Tyvärr föll det inte alls i Ludo Mays smak:
”Steg 4 och 5 var extremt korta, ibland till och med mindre än två minuter. Det är vi inte vana vid. Dessa vandringsleder är mycket dammiga och ganska smala, särskilt i början. Egentligen inte lämplig för mountainbike. Det blir ganska tajt mellan träden, även med styret. Det är också väldigt platt – det gillar jag inte alls, det är ganska osexigt. Men det är den amerikanska tolkningen av Enduro. De bevisade det igen den här gången och vi borde ha vetat det innan vi kom hit.”
Redan i början av den tredje dagen ska det vara stor spänning. Tyvärr råkade en lokal racerförare ut för en så allvarlig olycka i damloppet att banan fick stängas för herrloppet. Tyvärr hände detta först efter att de första tio männen redan hade gått igenom. Naturligtvis var tiderna inte användbara, så Chris Ball, EWS verkställande direktör, bestämde sig för att alla män var tvungna att gå tillbaka för en omkörning. Det orsakade förstås en del missförstånd och förstörde schemat fullständigt, men ur fair play-synpunkt var det absolut rätt beslut.
Racern är stabil och tog sig snabbt till sjukhuset i Denver. Så den 6:e etappen fick köras två gånger – man kunde inte välja att det var den mest ansträngande på hela helgen. Etapp 7 liknade den första och alla kunde vända gaskranen hårt igen nedför. Till slut tittade vi på resultatlistan med blandade känslor: Joes var sjua, Ludo var 52:a och Ines Thoma var en respektabel 10:a. Joes sammanfattning efter loppet var positiv:
– Det var faktiskt ett topplopp för mig. Mycket bättre än förra året och dessutom än väntat. Det är bra att jag är konsekvent i toppen och nästan vann en etapp på lördagen. Jag mådde riktigt bra hela helgen och nu är jag ganska besviken på sista etappen. Min löpning var okej, men så såg jag tiden - och tänkte: Det kan inte vara sant, så långsamt? Men tidsbackupen har också bekräftat det. Det skulle ha blivit två placeringar till, men det är i alla fall ett rejält topp tio-resultat igen. Skynda nu till Whistler!”
Efter en dags vila för man och material går vi ombord på planet till Vancouver. Incheckning: Denver-Vancouver. Whistler, cykelmeckat par excellence, väntar på oss. Nästa Strive Diaries kommer ut om mindre än två veckor.
Schreibe einen Kommentar