Historien är lite längre, trots allt började det hela i tisdags med resan till Füssen, där en av cykelveckorna i Füssen åter stod på programmet inför Tannheim Cycle Marathon. Men först var det ett efterlängtat besök hos min huvudsponsor, företaget Doser i Füssen. Som alltid, en mycket fin sak, fick stort beröm för säsongen hittills och lite senare satt jag redan med gästerna på hotellsommar på cykeln, gjorde en lugn rundtur i Plansee med ett trevligt café och bra underhållning med chefen Wolfgang Sommer och gäster.
Jag fick även sätta mig på min cykel i onsdags och torsdags, vilket är jättebra om cykelturen står på fuskbladet och inte faller offer för diverse andra uppgifter. Det var i alla fall en väldigt avkopplande dag, trots många möten och möten ute, men något borde fortsätta inför kommande säsong och det har jag en väldigt bra känsla för! I fredags reste jag till Tannheimer Tal för att hälsa på min vän Markus och hans familj Berger Hof – en av mina (många) favoritstationer i Tannheimer Tal. Som en inbiten cyklist själv är Markus en fantastisk värd för sportiga gäster och åker gärna själv på turer om han har tid.
Jag använde "lugnet före stormen" för att slappna av, skruvade flitigt på materialet (tack Cykling Zacherl och Stefan från Bergsryttare i Vils för hjälpen!), chattade med de många cyklisterna och följde med fotografen Marco Felsenhauer på turné, som som alltid gick till jobbet på ett mycket professionellt sätt och iscensatte mig och min utrustning på lämpligt sätt. Jag njöt av lugnet före stormen fram till lördagsmorgonen, sedan var det dags att komma fram, förbereda och slutligen gå ut tillsammans. Med nästan 15 ryttare körde vi ett lugnt varv, besökte avstickaren till Jungholz och "galoppen" över cykelvägen till Grän. På kvällen gjorde nudelfesten, taktikmötet, supervisor briefing och briefingen sista arrangemang och sjönk trött i sängen.
Äntligen ringde väckarklockan 4:30 – synd att jag bara delvis kunde njuta av den fantastiska frukosten på Berger Hof idag – trots allt har jag svårt att accelerera med full mage. Som tur var var allt rutin i starten, teamryttarna var välorganiserade sinsemellan, placerade i de främre raderna i startfältet och vi gick. Alldeles framme, och satte farten på cykelbanan - jag tycker det fungerade ganska bra - det var i alla fall ingen brådska längst fram. På stora vägen sedan en kort förbelastning för att värma upp och sedan först koncentrera sig på Mona, som trots sitt kraftiga fall på maran med blåslagna revben och omfattande skavsår på ryggen inte gick att avråda från att starta.
Hon kämpade hårt upp till Jungholz, men som vanligt ville hon inte ha någon hjälp - en fighter till sin natur, vår Mona. Efter Jungholz var fältet fortfarande cirka 200 man starkt - nästan alla teamryttare var där och det var helt bekvämt, avslappnat att chatta i loppet, för många var det nytt territorium att jag simmade någonstans i den bakre trean någonstans och att i ett maraton... Framför allt var landskapen i Allgäu en dröm i morgonsolen, så jag tycker att den nya rutten är en absolut berikning - speciellt för nöjesryttarna! Knappt märkt av mig, någonstans i det här området bröt 10 ryttare loss, men som diskuterats tidigare, vi hade Stephan Schwarz ett varmt järn framme och var inte under press.
Max och Ulrich täckte de andra flyktförsöken perfekt, så Ulrich befann sig snart i en grupp som vi kunde fånga igen på det branta Riedbergpasset. Fältet valde sig själv ordentligt, men det gick lekfullt för mig och så hjälpte jag Ulrich och några andra förare, som precis lyckades komma ikapp den nya jagargruppen på sista hålet. Sedan, i Bregenzskogen, förbannade Max efter att ingenting alls gick fram på fältet och hans ben blev hängande. Så mycket rullade upp igen, även 2 damer och några andra teamryttare. Ledargruppen var redan 4 minuter före och beräkningarna började sakta avgöra om detta fortfarande kunde komma ikapp.
Allt hängde på hur stor gruppen av förföljare skulle bli efter Hochtannberg, eftersom vägen genom Lechdalen med stark motvind bara kan överlevas i en grupp halvvägs oskadd. På något sätt hade jag en känsla av att ingen längre hade några riktiga ambitioner och att gruppen kanske till och med slutade. Denna misstanke ökade när ingen riktigt satte någon press på sig förrän Schröcken (början av det branta Hochtannberg). Gruppen höll redan på att rivas, men det var inget högt tempo för toppkillarna. När ingen efter den första rampen fortfarande lyfte på rumpan tog jag mod till mig och gick iväg ensam - oemotståndligt för de andra, som inte reagerade alls utan fortsatte i samma takt.
Jag slet snabbt ett stort hål, men skulle det räcka för att köra 4 minuter till toppen? Jag visste: om jag inte kom ikapp passet skulle min accent vara ett totalt slöseri med energi, för i Lechdalen gick du vilse på egen hand. Dessutom skulle ledarna säkert vara trötta och förföljarna fortfarande fräscha, så inget bra utgångsläge och ganska stor risk. På något sätt hindrade det mig från att få 100%, men när de första ryttarna kom fram framifrån tog jag upp den igen och vid passet var jag bra 1:30 efter de 5 återstående ledarna. Jag fick denna information och en flaska på vår teametikett - stort tack till våra hårt arbetande handledare!
Sedan full risk på nedstigningen, förbi bilar, bussar genom byggarbetsplatsen, staden Warth och den vidriga grusbiten (eller snarare scree-öknen) i den korta motklättringen. Jag bad att mina däck skulle vara okej, men som alla år var min Mavic Yksion Tubular stensäker! Jag kunde inte vinna mycket mark på den långa, raka nedförsbacken och det fanns fortfarande ingenting i sikte framför mig. Jag såg mig själv "svälta" i Lechdalen - det var det då... Alla bilar satt fast på byggarbetsplatsen, så det fanns inget hopp om att fånga en bris från dem. Jag hade precis fart från det sista branta steget när plötsligt bilar och en cyklist kom till synen.
Jag sköt förbi den, det var min lagkamrat, Stephan Schwarz, som plågades av kramp och inte kunde ta ett steg längre. Men det hade inte varit vettigt att hjälpa honom, för bakom nästa krök gick det fortfarande att ana ledningen och jag bet i tänderna för att överbrygga de sista metrarna. KLART - jag var på det... Helt förvånad över var jag kom ifrån tog jag genast ledningen och instruerade gruppen om tävlingssituationen. Som tur var stöttade de 4 återstående förarna mig så mycket de kunde, men jag var glad över att ta lejonparten av ledningen och många misslyckanden när ledningen ändrades, för att försvara åtminstone en liten ledning över förföljarna upp till Weißenbach.
Lechtal sträckte sig för evigt, bara cykelbanan och de många hålen som ska pluggas ger variation. Som tur var fick jag en flaska på Labe i Weißenbach och de andra hade inte haft en flaska på flera kilometer heller. Sedan tvekade jag inte och stalkade iväg, men (som nästan väntat) hade jag ändå minst 2 av mina medstridande som andades ner i nacken, som inte ville släppa mig så lätt. Med tanke på att jag startade upp Gaichtpass med 330 watt och att mina förföljare påstås "inte kan göra det längre" på lägenheten, var de enormt "irriterande eftersom bakom mig. När det planade ut fick jag kämpa hårt, kraften föll och förföljarna kom närmare.
När jag vände om igen i Nesselwängle och hade bra sikt bakåt såg jag plötsligt en grupp på 7 eller 8 personer - framför sig en motorcykel - chocken var stor - det fick bli jagande gruppen! Det var kanske en minut, om inte mindre och fortfarande 7 kilometer till mål... För mig var det lika långt som resten av loppet, jag fick stygn i sidan från den hukade sittställningen och kramperna började sakta bli uppenbara . Först när jag inte kunde upptäcka en grupp vid 1000m-märket och lite senare gick in i hemsträckan via parkeringen och gångtunneln insåg jag vad jag hade uppnått. En fantastisk känsla, eftersom Tannheimer är ett av hemmaloppen för de många teamrytterna och partners från Allgäu.
Vid målgång, entusiastiskt mottagen av de många teamryttare som hade valt den korta vägen och min huvudsponsor - Jürgen Doser - hade jag inte tid att lägga mig någonstans på gräset och komma över mina magkramper. Mentalt inte riktigt ”kommit” där var vinnarintervjun osv – som jag lyckligtvis hittade bra ord för och magen hade lugnat ner sig igen. Inför nästa intervju drack jag halva förfriskningsstationen, först då korsade den stora gruppen förföljare runt Andi Traxl mållinjen. Så min adrenalinbomb i Nesselwängle var nog en kombination av kortdistansförare och mina 2 förföljare och inte jagargruppen - det spelar ingen roll - ledningen på mindre än en minut hade inte lämnat något utrymme för andning.
Den ena efter den andra rullade teamryttarna in, Stephan Schwarz slutade i jaktgruppen, Max Aigner och Ulrich Bartholmös fick tyvärr betala för sin flitiga hjälp vid Gaicht Pass. Lite senare kom Monika Dietl i mål - som alltid väl omhändertagen av Josef Czernin, Jörg Schmid och hennes kompis Tom. Helt utsliten och med smärta tog vi hand om henne tillsammans - min seger tynade snabbt i bakgrunden samtidigt som vi tog hand om Mona. Glädjen och förvåningen över hennes 3:e plats och min seger med de nu nästan kompletta teamryttarna var desto större. Vi fördrev tiden i målområdet fram till prisutdelningen.
Utbytet var enormt idag: Kirchmair Cycling Team var representerat vid nästan varje utmärkelse, Mona vann sin åldersgrupp, och 3:e plats totalt, Stephan Schwarz ersattes endast av Andi Traxl till 2:a plats i sitt AK (8:e totalt), och kapten Stefan säkrade sin 4:e seger vid den 7:e upplagan av Tannheimer Cycle Marathon! En grym helg för hela laget precis utanför dörren - så det får fortsätta! Vi ses snart igen på Arlberg, där det sista gemensamma träningslägret för den stora höjdpunkten Ötztaler Cycle Marathon står på programmet. Arlberggirot och Highlander Cycle Marathon är de sista generalrepetitionerna för höjdpunkterna i slutet av säsongen.
Om du känner för det kan du också spontant följa med - på Hotel am Arlberg har vi de perfekta förutsättningarna för den gemensamma träningsveckan, dit även förare som vill lära känna vårt team är inbjudna. I oktober blir det ännu en ny godbit - tillsammans med Ritter Hotel i Tannheim är det långhelg, där några avslappnade cykelturer, samt gourmet & friskvård står på programmet. Det perfekta tillfället att varva ner i slutet av säsongen och njuta av några dagars aktiv avkoppling i Tannheim & Allgäu!
Schreibe einen Kommentar