Resor: Det var under solförmörkelsen 2015 när jag först hörde talas om Färöarna. Detta naturskådespel kunde bara beundras från två platser på jorden, det ena var Spetsbergen och det andra från Färöarna.
Min vän Philip till mig var där för att fotografera förmörkelsen, när han kom tillbaka var han helt överlycklig och ville verkligen åka tillbaka till denna okända plats på jorden. Eftersom jag alltid letar efter platser som fortfarande är oupptäckta av mountainbike, blev jag direkt intresserad. Och så fort han visade mig de första bilderna stod det klart för mig, det är dit vi måste gå, de gröna öarna inbäddade i den mörka Nordatlanten var så hisnande och grova.
Men när jag började forska fick jag reda på att det är olagligt att cykla terräng på öarna. Eftersom befolkningen på öarna är under 50.000 XNUMX människor och de flesta av dem arbetar hårt för löner på öppet hav eller som bönder, är det få som flyttar.
Deras land är användbart för lokalbefolkningen, men inte särskilt vackert i deras ögon. Därför finns det bara ett fåtal stigar som man officiellt får röra sig på. Men eftersom idén om att utforska öarna på cykeln inte har släppt taget om oss, bestämmer vi oss utan vidare för att resa öarna med Gravel Bikes och cykla från den västligaste punkten till den östra punkten.
Så vi började leta efter en resplan på internet. Även om vi ofta litar på Google Earth för att kartlägga stigar och stigar på mountainbiketurer, använder vi Google Sheep View som hjälp här. Nej, jag gjorde inget stavfel, för under "Sheep View" kan du föreställa dig exakt vad du tänker nu: en 360°-kamera på ryggen på ett får, som utforskar landet och sedan laddar upp bilderna till World Wide Web ger.
2017 lanserade Färöborna Durita Dahl Andreassen kampanjen "The Sheep View" för att uppmärksamma Google på den tidigare bortglömda lilla skärgården i Nordatlanten. Se och häpna, det amerikanska företaget var entusiastiskt, och sedan dess kan du använda Google Street View för att utforska Färöarna på fårryggen.
Det är knappt två timmar som vi behöver med flyg från Köpenhamn till Färöarna. Och medan den lilla skärgården i Nordatlanten framstår som så lugn och oansenlig när den ses från luften, märker vi senast när vi närmar oss för landning att skenet är vilseledande. Men även om vi inte tar den lilla landremsan i en fjord, som ska vara en landningsbana, på allvar, så verkar den färöiska piloten inte bry sig och skiljer oss och våra cyklar skickligt åt.
Så där är vi – mitt i Nordatlanten mellan Skottland och Island.
Vi hade förstås inte räknat med att cykla hit med shorts, men vädret, som är där bakom andra sidan flygplatsdörrarna, är också lite annorlunda än väntat. En våldsam storm rasar över öarna när vi sitter på bussen mot Klaksvìk, startpunkten för vår rutt.
Kvällen ägnar vi åt att fästa våra väskor på cykeln så att de är så vattentäta som möjligt, för vädret spås bli dåligt de närmaste dagarna, men vi kom inte ända hit för att sedan åka till boendet för att squat, så vi tar tag i våra cyklar och ger oss ut i vinden.
Den första dagen tar rutten oss i en stor slinga från Klaksvìk norrut till Vidareidi, den västligaste platsen på öarna, som kan nås med bil. Om och om igen piskar vinden våra ansikten och får regndroppar att spricka smärtsamt på huden som små vattenbomber. Som tur är händer det knappt något på gatorna i västra delen av öarna, eftersom vinden fortsätter att ta tag i ratten och kastar oss från vänster till höger och tillbaka igen.
När vi kommer ut ur en tunnel strax före byn Havannsund kan vi knappt hålla oss på cyklarna, vinden blåser så hårt mot oss att det är svårt för oss att andas.
Bredvid oss faller vattnet ner för ett av de hundratals vattenfallen.
Dessa är utspridda över öarna. Den framför oss når dock inte marken som vanligt utan fångas av vinden och rycks uppåt med kraft, det verkar nästan som om vattenfallet fungerar upp och ner. Efter att vi nått vårt mål för dagen på kvällen bestämmer vi oss för att inte övernatta i tältet och istället torka våra genomblöta saker framför en varm värmare.
De närmaste dagarna lär bli lika kraftiga vindmässigt, men med betydligt mindre regn. Så nästa dag lämnar vi den västligaste av de tre huvudöarna och beger oss mot Färöarnas största ö, Eysturoy. För att koppla samman öarna grävde Färöarna enorma tunnlar ut i Atlanten, genom vilka vi nu rullar på våra cyklar. 8 km av mörker, en bil som passerar hit och dit och lyser upp de svarta väggarna i några ögonblick innan mörkret åter omsluter oss. Om och om igen droppar det från taket och vetskapen om att hundratals ton vatten ligger direkt ovanför våra huvuden i fjordarna gör att du oundvikligen trampar hårdare.
När vi lämnar tunneln igen efter vad som känns som oändlighet, och inombords återigen spänner oss mot det vi lämnade bakom oss vid ingången till tunneln, väntar oss plötsligt raka motsatsen.
Blå himmel, värmande solstrålar på vår hud och känslan av att livsandarna plötsligt återvänder.
Så inte ens den långa sträckan med att tuffa längs Elduviks klippor stör oss inte längre, och när vi når vår sovplats kan vi förbereda vår reseproviant i det torra innan vi drar oss tillbaka till våra sovsäckar, helt utmattade.
flatsch. Grummande vänder Max sig om och kryper djupare ner i sin sovsäck. flatsch. Nu slog det mig. Och medan jag fortfarande halvsover och undrar vad det var som just sladdrade mitt ansikte, slår den helt genomblöta presenningen mig igen.
Jag har fått utstå mycket väder på mina resor, men jag har aldrig varit rädd för mig själv och mitt tält. Stormbyar slog över oss, regnet öste inte längre utan bara öste genom tältet, och allt detta medan Max vänder om igen av njutning och bara somnar om. Hur kommer nästa dag se ut för mig? Precis som du föreställer dig en dag i motvind efter en sömnlös natt.
Räddningen?
Bensinstationer vid sidan av vägen, som vi ramlar in i, totalt utmattade, för att bokstavligen fylla på tankarna. Sällan har en enkel varmkorv smakat bättre än här. Sista dagen kryper vi ut ur vårt tält under den varma solen, vinden har lagt sig och molnen har lättat, så så här ser de få sommardagarna på Färöarna ut. Även om det är skakat av vädret, är det vi upplever idag mer än en bra belöning för alla de senaste dagarnas svårigheter.
Vi rullar med våra cyklar genom gröna dalar, från vilkas branta sluttningar små bäckar rinner ut i havet, vi ser de berömda lunnefåglarna, som skjuter genom luften som små raketer, dyker ner i vattnet och lika snabbt fladdrar iväg med näbben full av fisk.
Färöarna vet hur de ska presentera sig. Efter den sista tunneln på vår resa rullar vi ner med cyklarna mot Gasadalur, där öarnas förmodligen mest kända vattenfall ligger.
Byn var nästan avskuren från civilisationen fram till 2005.
Först efter att tunneln var klar var det möjligt att köra hit med bil. Tidigare måste allt föras nedför en mödosam bergsstig eller med båt till den karga och branta kusten och därifrån bäras upp för en omöjligt brant trappa. Vad var det för liv?
Mycket har förändrats sedan dess, men inte de boendes gästfrihet. Eftersom vi inte visste var vi skulle bo den sista dagen på resan frågade vi en bybo var det skulle vara tillåtet att slå läger. Sedan bjöd han in oss att sätta upp vårt tält i hans trädgård. Som en självklarhet frågar han oss om vi vill ha en kaffe på morgonen. Dessa är Färöarna, vind, väder och även obegränsad gästfrihet.
Schreibe einen Kommentar