Frankfurt: 1 maj är en allmän helgdag och vi ville göra den till en. Dagen innan var de flesta av oss fortfarande tvungna att jobba, på kvällen satte vi oss i bilen och körde på motorvägen. Vardagen inom amatörsport. Men stressen glöms snabbt bort så fort man har de andra teammedlemmarna runt och skrattar tillsammans.
Framme vid hotellet i Eschborn träffade vi vår sportchef Enrico Poitschke. Lagmötet stod på agendan. Vi känner redan till loppet i Frankfurt från de senaste åren. Höjdprofilen har allt. Den ena eller andra föraren minns fortfarande den höga hastigheten som sattes 2013 på Feldberg. Jag hade mycket respekt och kände att jag inte var den enda. Vår plan var att spara energi så länge som möjligt och se till att Daniel, som leder GCC totalt, är i frontgruppen.
Efter mötet gick vi och la oss så snabbt som möjligt, frukosten var trots allt planerad till 6:30 nästa morgon. Vädret verkade dock inte ha märkt att maj officiellt hade börjat över natten: Morgonen väntade oss med bildskönt aprilväder. Inte snyggt, inte dåligt, varken torrt eller blött, bara något mittemellan. Tja, vi har redan haft två våta lopp bakom oss, så vi förberedde oss och våra på ett rutinmässigt sätt Fujis inför de kommande raceskilometerna.
Efter den årliga startblockslabyrinten stod vi vid startlinjen 9:15 skarpt. Några minuter senare var vi i centrala Frankfurt i racingfart. Du måste säga om och om igen, den här rutten är riktigt rolig. Tyvärr har tävlingsorganisationen alltid några svårigheter med att visa vissa hinder väl. Jämfört med tidigare år var det dock bättre den här gången.
Efter 37 kilometer låg Feldbergen framför oss och med det frågan om han skulle bli tävlingens domare igen. Precis som förra året försökte Strassacker-teamet avgöra loppet på denna stigning och drog sig före fältet med fyra man. Insatsen var effektiv. Gruppen blev mindre man för man och upp till några hundra meter före krönet såg det väldigt bra ut för oss. Men sedan rev gruppen av de återstående 30 ryttarna i två delar. Stefan, Christian och jag pratade och även om jag kunde konstatera att de två starka klättrarna kunde ta denna ledning i mål så kom vi överens: håll fötterna stilla och hoppas att Till kan mobilisera all kraft han har kvar för att få tillbaka Daniel sätta i den främre gruppen. Tur att det blev så. Två kontringsklättringar senare var vi fem igen och därmed det bäst representerade laget i spetsgruppen. Vi var tvungna att utnyttja denna fördel. Vi tajmade det avgörande ögonblicket och skickade Stefan, som redan imponerande visat sin styrka i de tidigare loppen, i hälarna med 12 kilometer kvar.
Planen fungerade. Till en början kunde han alltid ses några meter framför planen, men plötsligt bromsade de andra teamen spårningsarbetet och Stefan försvann som en liten prick i horisonten. Hatten av för denna fantastiska prestation. Tack vare andra bra placeringar av våra pojkar gjorde vi även segern i lagklassificeringen perfekt den dagen. 1 maj, en riktig helgdag. På det sättet, Fredrik!