Vilken helg för oss, Merkur Cycling Team. Skulle vi faktiskt köra våra varv på Nürburgring och tävla i ett av de tuffaste GCC-loppen med 150 km/3000 hm, omintetgjorde vädret över det "gröna helvetet" våra planer. Strax före klockan 16 ställdes loppet slutligen helt in på grund av storm och kraftiga vindbyar.
Det behövdes ett alternativt program för att bli av med kornen (och vi hade trots allt redan ätit i 6 varv vid ringen 😉 ). Det var då förslaget kom upp att börja tillsammans på Arberradmarathon i Regensburg – ett av de största populära sportevenemangen i regionen. Som ett resultat reste en stor del av vårt team och några förare från GCC-teamen Bürstner Duemo och Strassacker till Regensburg, där vi befann oss lite senare på söndagsmorgonen vid starten av 250-rutten. Klockan 6 började turen som skulle ta Friedrich, Stefan, Bernd, Mani, Alex och jag över Bayerska skogens höjder.
Från början var det inte mycket att känna av den lugna maratonkaraktären. Radteam Herrmann sträckte ut sig framför fältet redan från start och drog hastighetsmätarnålen kraftigt i riktning mot 50+. Endast de första lätta stigningarna runt km 15 gav lite avkoppling och vi belönades med morgonsolstrålarna över den främre bayerska skogen.
Lugnet blev dock inte långvarigt då Stefan tog mod till sig strax efter Falkenstein (ca km 30) och satte upp farten. De flesta i den ledande gruppen på runt 50-100 personer var nog lite förvånade över detta, och jag såg också skeptiskt in i hans ansikte efter hoppet på hans bakhjul: "Du vet vad du gör?" Men från det euforiska vevlandet Stefan kom bara några ljud som jag inte kunde förstå, som jag tolkade som ett JA. Men till slut visste jag vad min lagkamrat kunde göra och jag litade på honom. Till slut drog vi ifrån med en grupp på fem: Stefan Räth (Merkur Druck), Bene Schäffer (Sparkasse Kelheim), Nino Ackermann (Bürstner Duemo) och ytterligare en förare, som vi skulle förlora innan uppstigningen till Arber. Gruppen harmoniserade perfekt i ledararbetet och när pelotonen nådde den första stora stigningen på Lohberghütte hade vi redan arbetat fram en 5 minuters ledning.
Men det var absolut ingen anledning att vila, för 150 svåra kilometer låg fortfarande framför oss - speciellt för de sista 40 platta kilometrarna med påstått hård motvind kunde vi använda varje minuts buffert!
Vi klarade Arber-uppstigningen tillsammans i en måttlig men rask takt, vilket snabbt förde oss närmare den oälskade, brantare Bretterschacht. Som vanligt hoppade vi över förfriskningarna vid foten av berget och klättrade steg för steg uppför ramperna - till korsningen till Brennes och sedan till vänster in i den långa, branta, orubbliga rakt upp till längdskidåkningscentret vid topp.
Gjort! Det som följer är det som förmodligen är den snabbaste nedstigningen på banan ner till Bodenmais, där hastigheter på 100 km/h inte är ovanliga. Det finns fortfarande tid att inventera... hur känner jag, vad säger mina ben, vad är nästa... kan jag göra det?! Men självklart! Att komma så här långt borde inte heller Kolmberg/Maibrunn stoppa oss...den 3:e av de tre stora klättringarna på varvet. Vid denna tidpunkt hade vi inte längre någon aktuell information om avståndet mellan förföljarna, det vill säga "Håll upp tempot men överdriv inte!" Stefan hade redan utmattat sig själv genom det intensiva ledningsarbetet och lämnade oss till sist på Kolmberget. catering (litet stopp vid omgångens förmodligen vackraste förfriskningsstation). Vi tre gick vidare och mina ben verkade bli bättre - efter att ha varit lite trötta på Bretterschacht. Att slåss i de branta hårnålssvängarna upp till Maibrunn gav mig nästan lite nöje och när vi nådde högsta punkten på ca 850m gav det mig mycket motivation igen! Speciellt nu! Bene, Nino och jag tappade ingen tid på nedstigningen och hade bara koll på den korta, skarpa stigningen vid Ascha. Tvärtemot förväntningarna skulle han sedan bli Benes bödel, vilket inte precis minskade min oro för den 40 km långa lägenheten. Men vi gav allt och som tur var kom vi även ikapp Mani, som gjorde varvet på 170 km och aktivt stöttade oss de sista kilometrarna tillbaka till Regensburg.
Till slut kom vi i mål med en hyfsad ledning och en total körtid på 6h47min, vilket är ganska imponerande på den här sträckan med 243km/3400hm.
Under den efterföljande mysiga samvaron på Volksfestplatz i Regensburg fick alla berätta sin personliga historia om turen, njuta av solen och den ena eller andra cyklisten. Vi var i alla fall överens: det var ett mer än framgångsrikt alternativ till det inställda Rad am Ring, bra träning och förberedelser inför det som väntar oss i GCC: Bochum, Dresden...
För mig personligen, med denna framgång, går en liten dröm i uppfyllelse... att komma först på mitt hemmamaraton – det var där allt började för mig.
Killar, tack för att ni finns!
Vänliga hälsningar,
Din kristna.