Idag har jag kontakt igen från avlägsna Japan. Säkert vill du veta hur jag har haft det de senaste dagarna och veckorna och vad jag har upplevt under lång tid.
I slutet av skolan var det slutprov. Först var jag tvungen att göra mitt praktiska prov. Det innebär att demontera och återmontera en bancykel. Tidsgränsen för detta var 20 minuter.
Nästa steg var ett skriftligt prov där 35 frågor på ämnet keirin skulle besvaras. Slutligen hölls en en-till-en-intervju med var och en av oss sex utländska förare. Tydligen visade vi oss alla värdiga och fick stolta våra racinglicenser i slutet av dagen.
Utöver skoldagarna får utbildningen förstås inte slarvas! För bra form kommer inte av sig själv. För att göra detta genomför jag många träningspass på en av de fem cykelbanorna som finns på Keirinskolan. Du hittar inte ett sådant utbud av hissar på ett ställe någon annanstans i världen!
För att träningspassen inte ska bli så tråkiga utbildar vi ofta internationella förare tillsammans. För mig är det väldigt intressant och spännande att se utbildningen av andra toppförare. Det är otroligt hur olika träningspassen ser ut.
Jag tränar också flera gånger i veckan i viktrummet. Jag kör främst knäböj där. Denna övning erbjuder de idealiska förutsättningarna för styrkeutveckling för mig och är det främsta träningsredskapet för en bancyklist i styrkeområdet.
Däremellan finns det oftast enheter på landsvägscykeln för regenerering. Men hittills har mina åkturer i Japan varit väldigt begränsade eftersom den bergiga terrängen inte erbjuder de bästa förutsättningarna för en sprinter. Annars måste jag säga att det knappast finns några mer idealiska träningsförhållanden än på Keirinskolan.
Förutom träning har jag redan haft mina två första lopp. På min debut i Seibuen kunde jag kvalificera mig till den stora finalen med två vinster på de två första dagarna. I finalen fick jag hylla min lilla erfarenhet och slutade bara sjua.
Men bara att nå den stora finalen är en riktig bedrift. För skillnaderna mellan den internationella och den japanska keirin är ganska stora.
Min ryske vapenkamrat Denis Dmitriev insåg snabbt detta också, eftersom han inte tog sig till nästa omgång första dagen.
Tyvärr har jag inte kunnat se så mycket av landet än då schemat alltid är ganska tajt. Jag hoppas att det blir lite tid inom en snar framtid och att jag inte bara kommer att se Japans landmärken, som Mount Fuji, från tåget.
Jag lärde mig mycket av mitt misstag i finalen på Seibuen och kunde ta ett steg längre i mitt andra lopp i Wakayama. Jag kunde vinna den stora finalen och lämnade alla mina konkurrenter bakom mig. Det gavs gott om presenter till segern och lokaltidningarna var fulla av bilder och artiklar.
Jag kan inte vänta på att se hur det kommer gå min nästa tävling i Chiba i början av juni.