Förra helgen gick den tyska cykelcupen in i sin sista heta fas. Vi hade fortfarande tre lopp kvar till Münster och vi började med det längsta loppet i Cycling Cup. 164 kilometer vid Mecklenburg Giro.
Vi försökte använda tre veckors paus från tävlingen sedan loppet i Hamburg så gott vi kunde. Och vi var spända på att finalen skulle börja.
I Mecklenburg väntade ösregn på ankomstdagen på lördagen. Särskilt med hänsyn till de många kullerstensgångarna hoppades vi att vädret skulle klarna upp lite. Efter att vi alla anlänt till den drömska staden Broock, gav vi oss iväg för att organisera våra startdokument och inspektera ruttens sista kilometer.
Efter bara några kilometer stod det snabbt klart att loppet skulle bli tufft. Inte bara längden utan särskilt de smala och kullerstensbelagda vägavsnitten skulle kräva allt av oss.
Vi spenderade sedan resten av kvällen på en italiensk restaurang i den närliggande semesterorten Plau am See. Där fyllde vi inte bara våra lagertankar, utan firade också vår lagkamrat Christians födelsedag. Kvällen gick sakta mot sitt slut och efter en kort promenad genom stan gick vi och la oss tidigt.
Nästa morgon hade vädret faktiskt förbättrats något. Vägarna var fortfarande blöta, men det kraftiga regnet hade åtminstone lagt sig och förväntades hålla ut till sista tredjedelen av loppet. Vi rullade bekvämt till start och var glada över att se bekanta ansikten. Några minuter senare började det.
Tills rutten delades vid kilometer 72 var loppet lugnt och återhållsamt. Det verkade som om alla förare hade en viss respekt för distansen, men efter halva tävlingsdistansen kom mer och mer fart in i loppet och det blev attack efter attack. Mina lagkamrater hade händerna fulla med att kontrollera loppet för Daniel och mig och gjorde ett bra jobb med att neutralisera attackerna och sätta de andra lagen under press själva.
Detta spel tog ut sin rätt på alla förare och fältet krympte snart till runt 40 förare. Men denna sista grupp konsoliderade sig och kunde helt enkelt inte brytas isär längre. Så allt kom till en sprint. Efter att vi vunnit alla lopp vi startade i augusti var vi mycket besvikna på Daniels tredjeplats och min femteplats, medan Marek Bosniatzki (Bürstner-Dümo) tog vinsten. Självklart är vi medvetna om att man inte alltid kan vinna och att man måste klara av ett sådant nederlag. Men vägen i de två senaste loppen i Bad Dürrheim och Münster kommer nu att bli mycket svår.
Marek körde ett mycket starkt lopp och Bürstner-Dümos taktik fungerade bra. Tyvärr kröntes inte vår starka lagprestation denna gång med önskad framgång.
Men när vi hedrades på prispallen för att ha vunnit lagmästerskapet hade vi åtminstone fått tillbaka lite av våra leenden. Vi kommer att prova allt i årets två sista beslut. Håll tummarna för oss!
Då ses vi om två veckor på Schwarzwald-klassikern i Bad Dürrheim.
Vi ses på Rothaus Riderman.
Din Fredrik
Schreibe einen Kommentar