I söndags var det äntligen dags igen! Säsongens första tyska cykelcuptävling ägde rum i Göttingen.
Efter träningslägret i mitten av mars var det första gången vi samlades som ett lag och så när de enskilda lagmedlemmarna kom var det en glädje att se de andra killarna igen efter tiden som gått. Cyklarna monterades snabbt och gjordes redo att åka för att hämta startnumren, men framför allt för att cykla en bra 1,5 timme genom det vackra Göttingen-landskapet. På något sätt hade jag glömt hur bergigt det var här :-). Efter utgången gick vi tillbaka till vår italienska favoritrestaurang. I tävlingsgenomgången i slutet av dagen förberedde vi oss taktiskt för många av loppets möjligheter och det stod därför klart för alla vad deras uppgift skulle vara för loppet och att loppet skulle bli mycket svårt.
Ett sådant första lopp är alltid svårt för mig personligen. Du kan se resultaten från de andra GCC-förarna eller så har du kanske redan kört den ena eller den andra direkt i ett annat amatör- eller licensierat lopp som vi använder som en del av GCC-säsongsförberedelserna och jag försöker orientera mig lite, vad min egen formen kommer att vara och hur jag mår själv. Spänningen och nervositeten är därför fortfarande lite större än vanligt.
På söndagsmorgonen, innan loppet, njöt vi av en rejäl frukost och pratade butik om vilken väderapp som skulle vara bäst för att förutse eventuellt regn och varför. Inget av detta hjälper dock och efter att ha klätt på oss gick vi till start.
Loppet var till en början mycket dämpat. Tydligen hade var och en av förarna respekt för dagens sista etapp - Hohen Hagen. Bara Strassacker-teamet verkade föga imponerade och försökte göra loppet i bergen väldigt snabbt, förmodligen också på grund av majoriteten av deras egna förare. Florian Vrecko (Team Strassacker) kunde använda lagets förberedande arbete för att sätta de avgörande metrarna mellan sig själv och några förföljare på Hohen Hagen. I den tidigare nämnda gruppen av förföljare var dock den enda konsensusen att alla var för bra för att reda ut sig och först och främst minska försprånget på ett ordnat sätt.
Så det trevliga spelet "Individual Attack" följde. Spelet går så här: varje ryttare i jagargruppen försöker komma ikapp till fronten själv istället för att gå dit med de andra förföljarna, men det slutar vanligtvis med att jagargruppen varierar sin tempot från extremt snabbt till långsamt igen och rymlingen längst fram kan åtminstone hålla sin ledning konstant och vid behov kan andra ryttare komma tillbaka in i gruppen bakifrån. Följaktligen ritar alla "Zonken"!
När det var min tur att attackera så kunde jag bryta mig loss från den mycket aktiva Jonas Leefmann (Team Drinkuth-Multipower) och en annan Strassacker-förare. Lite senare kunde ytterligare 5-6 ryttare komma ikapp, men även i denna grupp gick det inte så bra med närvaron av tre andra Strassacker-ryttare. Vi lyckades dock hålla jaktfältet på avstånd och jag visste att om vi inte kom igenom med Daniel och Friedrich så låg våra trumf längst bak. Från 3 km innan mål startade ett nytt spel: "Hur undviker jag ledningen".
Återigen finns det åtminstone en "Zonk" när jag försöker så mycket att inte ta mig fram att jag ramlar. Även om detta inte delades ut vid den långa och detaljerade prisutdelningen i Göttingen så delades det åtminstone inofficiellt ut och så krympte jagargruppen lite igen. Jag mindes fortfarande avslutningen mycket väl från förra året och använde ett ögonblick av min motståndares ouppmärksamhet för att starta min sprint till linjen redan 300 meter bort och kunde placera 2:a bakom Floran Vrecko (Team Strassacker) och framför Manuel Kirfel (Bürstner- Dümo Cycling). Tydligen fanns det en viss förvirring längre bak om man skulle svänga vänster eller höger och spurten av pelotonen fortgick något hektiskt.
Nu står det; regenerera så mycket som möjligt och sedan bär det av till nästa race i Frankfurt på torsdag. Förutom den mycket svåra Feldberg har jag personligen fina minnen från loppet.
Tills dess,
Din Stefan.
Schreibe einen Kommentar