Vi förväntade oss att det skulle bli svårt...och det visade sig vara svårt. Det är ingen hemlighet att loppet runt Schleizers naturliga racerbana är ett av de mest krävande och selektiva inom GCC. Med sina otaliga ”giftiga” ramper och slingrande, snabba nedfarter på ibland smala stigar kräver den allt av åkarna.
Startsignalen gick vid 9-tiden skarpt på denna – lyckligtvis – torra söndagsmorgon. Direkt på det inledande varvet runt racerbanan blev det hektiska strider om positionen för att vara i framposition som möjligt i den trånga stadskörningen som följde. Och denna körstil bör fortsätta under hela loppet. Man fick hoppas förgäves på avslappnade racingfaser.
Otaliga hastighetsökningar, särskilt på stigningarna, till stor del provocerade av försök från olika ryttare och team att bryta sig loss, fick snabbt den ledande gruppen att krympa. Efter det första av 3 varv var det bara ett 50-tal förare som kunde stanna i frontfältet. De stora teamen som Strassacker, Bürstner och Leeze var väl representerade och vi kunde även etablera oss där med 6 Merkur-förare – inklusive Friedrich Schweizer och Stefan Räth.
Trots massiva ansträngningar att placera en av våra pojkar i en utbrytargrupp eller att själva initiera en grupp, var luckorna oftast bara kortvariga och fältet kom ikapp igen.
Det blev riktigt spännande igen ca 4 km innan mål. "Den korta, skarpa stigningen kan vara sista chansen att bilda en utbrytargrupp", trodde majoriteten av de återstående ryttarna, speciellt eftersom de sista metrarna till mål nästan helt går i nedförsbacke. Följaktligen var inflygningen till svängen in på den smala, stigande skogsstigen nervös och spänd.
Vi var bra positionerade och tempot ökade. Ett kort ögonblick trodde jag att det skulle bli en splittring: "Kanske några kommer att svika sina ben och vi kan komma över det med 5 eller 10 ryttare." Men alla kastade sitt sista sädeskorn i vågen och i slutet av skogspassagen var fältet återigen en hel rad människor.
Efter det stod det klart – det skulle bli en sprintavslutning. Det gick ner i en depression och vi svängde in på racingbanan i hög fart. Därifrån kunde målet redan ses i slutet av den långa stigande rakan. Det är här mitt minne slutar...jag var upptagen med att sparka och tortera mig själv. Till sist kunde Marek Bosniatzki (Bürstner) segra i målspurten före Christopher Heider (Strassacker) och vår Friedrich Schweizer.
Vår totala balans är blandad. Visserligen hade vi velat vinna loppet, även om vi givetvis kunde sätta en positiv ton med Friedrich på 3 och 2 ytterligare topp 10-placeringar. Loppet i Schleiz är och förblir en spännande och varierad klassiker... och vi ser fram emot en sådan nästa helg i Köln.
Med det i åtanke, vi ses snart,
Din kristna
Schreibe einen Kommentar