En vecka efter det tuffa loppet på Nürburgring stod nästa evenemang redan på agendan. Den här gången reste vi från alla delar av Tyskland till Bochum för att genomföra det nionde racet i GermanCyclingCup.
Starten var planerad till söndag morgon klockan nio och vi planerade därför att inte ligga i sängen för sent. Saker och ting börjar sakta bli allvar i rankingen, vi har redan fått en bekväm ledning i lagrankingen, men det är ännu tightare i herrarnas totala ranking. Daniel har fortfarande den gula tröjan på sig, men vi kan inte vila på den lilla poängledningen, eftersom konkurrensen är tuff och redan kliar sig i hovarna.
Vår plan för Bochum var att neutralisera alla attacker, kontrollera loppet och provocera fram en massspurt för att positionera Daniel där på bästa möjliga sätt. Redan från första varvet låg vi längst fram i fältet och höll ett konsekvent högt tempo. Det är en fantastisk känsla att köra genom gatubanan i Bochum som en del av Merkur-tåget.
Framförallt visade Bernd och Manfred, våra två mest erfarna medlemmar i teamet, stort engagemang gång på gång och tog spetsen på enstaka attacker från de andra lagen och förarna. Så alla flyktförsök blev verkligen kvävda. De sex varven som skulle köras var dock tuffa, i den lätta stigningen på rakryggen hade storleken på fältet krympt till cirka 50 förare. De stora lagen var dock fortfarande representerade med nästan full styrka och började ta sig in i den främre tredjedelen av huvudgruppen. Som väntat började framför allt Bürstner-Dümo bygga upp sitt sprinttåg för Marek Bosniatzki och Sandro Kühmel. Något förskjutet från detta bildade vi Merkur-tåget och så satte fältet med dubbelledningen iväg mot mål.
Nyckeln på banan i Bochum är att vara först med att ta sig runt målkurvan, då bostaden direkt efter kurvan bara är 300 meter lång. Ligger man för långt bak i kurvan är det nästan omöjligt att komma in i leden. Och så blev det att sprintarna från båda lagen försökte nå den avgörande positionen före kurvan. Marek och jag körde sida vid sida mot kurvan, med Daniel och Sandro bakom oss.Marek tog risken och bromsade väldigt sent in i kurvan.Eftersom jag drog i bromsspakarna tidigare så lyckades han gå igenom kurvan framför mig. Risken blev dock påtaglig när han en kort stund tappade kontrollen över sitt bakhjul i kurvan och med nöd och näppe undvek att falla. Den här situationen gav honom dock en liten ledning vid utgången av hörnet eftersom förarna bakom honom saktade ner en aning i chock. För att stänga hålet fick vi nu trycka hårt. Jag kunde se Daniel på mitt bakhjul, vilket betydde allt eller inget! Vi accelererade våra Fujis i full fart och stängde hålet till Marek tum för tum. 80 meter från mål drog Daniel ut bakom mig och vi visste att det skulle bli en väldigt nära affär! De sista krafterna mobiliserades, några sparkar till linjen och sedan tigerhoppet – beslut fattat av centimeter! Vi hoppades förstås att vi hade knuffat in Marek på tredje plats. Målbilden avgjorde, jag var före och Marek var några millimeter före Daniel på andra plats. Det var inte det optimala resultatet för den totala ställningen, men med vinsten under bältet kunde vi vänja oss vid situationen.
För mig var det såklart en trevlig upplevelse och jag njöt av prisutdelningen och den goda stämningen. Genom att vinna lagklassificeringen avrundade vi helgen på bästa möjliga sätt och utökade ytterligare vår ledning i lagklassificeringen.
Efter prisutdelningen belönade vi oss själva för tävlingsdagen tillsammans och letade efter en solig plats nära en glassbar!
Nu är det dags att inte släppa taget, för med loppet i Dresden i helgen och starten i Bremen om en vecka följer två viktiga lopp direkt.
Håll tummarna för att vi kan leverera vår fulla prestation där och fortsätta vara förskonade från fall.
Jag önskar dig fina dagar och ser fram emot att se dig i Dresden!
Friedrich
Schreibe einen Kommentar